Tandläkare har alltid skrämt livet ur mig.

När jag var liten hade jag en tandläkare jag inte förstod. Finlandssvensk och så med det där jäkla munskyddet. Han kunde lika gärna ha talat kinesiska.

På väggen satt en bild på hans hund med munnen vidöppen och hans hand med något redskap som tydligen gjorde något med stackars hundens tänder.

I min lilla barnhjärna tänkte jag att han torterade djur också det aset.

Och så hade jag alltid karies. Trots noggrann tandborstning. Trots fluorsköljning i skolan. Trots att vi bara fick lördagsgodis och aldrig något utöver det.

Det tog det mig många år efter att jag kommit hit innan jag vågade mig nära en tandläkare igen. Naturligtvis totalrenovering. Asdåliga tänder. Gamla amalgamkapslar som måste bort.

Så måste jag dit igen pg a cancern också. För att tandläkaren ska ge mig okej till den där medicinen som ska hålla mina ben hela.

Naturligtvis får jag inte det. Naturligtvis är det några jäkla fel på den här förbannade munnen som alltid sviker mig. Om det hade hjälpt att hålla käften så hade jag klarat mig alldeles utmärkt. Det är jag världsbäst på. Men det lär inte hjälpa här.

Så på tisdag ska min visdomstand dras ut. Fast den inte stör mig det minsta. Det är ett måste säger tandläkaren om han ska kunna godkänna att de ger mig en medicin som kan ge mig problem med just käften.

Sen är det den där andra tanden som tydligen reparerats alldeles utmärkt men ändå verkar ha någon form av sårbildning som inte heller är bra. Jag får i hemuppgift att kontakta min gamla tandläkare för den gamla röntgen.

Ringer honom omedelbart. Han letar snabbt igenom min bibel av röntgen. Det finns inget på överkäken. Hur detta är möjligt fattar jag inte. Han har gjort om i princip alla mina tänder sedan 2006. Att jag möjligen är helt snurrig och trodde att det var den tanden han lagade under lock down men att han minns att det var i underkäken kan jag ju heller inte diskutera. Jag har precis ljugit och sagt att det är sjukhuset (de har också tandläkare) som kurerar mig nu. Han avslutar med att säga att man aldrig kan vara säker på att det man sett på de där käkröntgen jag precis gjort visar rätt. Okej. Lite arg för att han blir av med en kund. Bjuder på det. Men att jag kan gå till min tandläkare känns just nu som prio. Inte leta parkering eller få böter för att man till slut satt bilen på en nästanparkering känns inte som jag vill göra nu.

Jag hade hoppats slippa allt detta.

Den nya tandläkaren lovar att han ska göra allt för att sen kunna godkänna medicinen med gott samvete. Sen ska han inte röra mig mera.

Ett erbjudande man inte kan säga nej till ju.

Förbereder mig på att det blir två operationer.

Skit ändå!