Jag har ett alibi.

Min cancer.

När jag bara inte vill gå ut med hunden så är jag såååå trött.

När matbutiken känns som värre än pesten då har jag ont i magen och kan absolut inte gå för långt från toaletten.

När någon bara försöker säga; vi skulle kunna ses över en pizza, så svarar jag; ”någon gång i framtiden. För nu klarar jag inte ens en halv pizza”.

Det är tyvärr för det mesta sant. Bortsett från någon gång då jag tagit till mitt alibi som ursäkt för att få ut sonen ur sitt rum, så att han åtminstone kan se andra människor som inte är jag, så har jag aldrig behövt bre på.

Magontet kan ju komma från en klarblå himmel.

Som häromdagen. Fick panik när jag var tredje gången på kort tid tvungen att rusa in på toaletten. NU IGEN!

Så sa min magkatarrskompis att det måste såklart vara antibiotikan som gör det. Tandläkaren gav mig sex dagars antibiotika för tanden han drog ut. Jag måste såklart ta probiotika för att hjälpa min stackars pinade mage. Jag har ju det hemma.

Sen är det det där med ljud. Att efter en stund i ett rum fullt med människor…ja, faktiskt kan det vara ute också där det är mycket folk…så snurrar allt för mig. Då måste jag sätta mig ner, ta ett glas vatten och bara vila en liten stund. En sorts överkänslighet som jag vet är cellgifternas fel. Så var det förra gången också.

Det är knepigt det där med att när man har ett bra alibi så vill man egentligen inte alls ha något.

Jag vill ju börja leva normalt igen.

Orka mera.

Känna mer entusiasm över saker.

Jag vet att det kommer. Måste ha tålamod.

Var kan man köpa det?

Skulle behöva tålamodet särskilt när jag borstar håret på morgonen och borsten ser ut så här;

Vet ju att allt ingår i paketet.

Men jag skickade aldrig efter det.