Då jag blir själv på lunchen inser jag att jag saknat så mycket det där med att titta på fåglarna som kommer och äter av maten far hängt ut till dem.

Det är ett helt liv därute; koltrastarna bråkar eller bara diskuterar något, pilfinkar och blåmesar flaxar om varandra och talgoxarna flyger från mattbommen till maten och ibland stannar en till på stuprännan och tittar rakt in på mig.

Jag slöscrollar inte en enda gång. Mobilen fungerar som kamera och jag försöker fånga de där små galet snabba matgästerna.

Inte helt enkelt. Men jag får en så lugn stund. Precis vad jag behöver. Det gör liksom inget att jag inte kan fånga racerfåglarna. Jag har ju sett dem. Jag har upplevt dem.

Jag försöker också göra mitt bästa med att ta allt bit för bit.

Som det där med att städa.

Nästan hela övervåningen, men framförallt mitt rum, gör jag klart innan lunch.

Känslan när doften av såpan liksom sprider sig så att jag också känner mig ren, trots dammet som kliar i ögonen, är fantastisk.

Jag hade glömt…eller tagit för givet. Vet ej, för jag får sällan den känslan när jag städar hemma i Rom.

Efter, när både fågelskådning och dagens städning är avklarade, lägger jag mig på sängen med filt och somnar.

Behöver jag mera?…jag menar, förutom min hund då förstås.