skrev jag om att vi bloggare skulle gå på en lång fredspromenad. Som Gandhi. Det skulle bara vara tjejer och, för all del, de män som visade att de bara ville väl.

Det blev aldrig av. Eller jag kanske ska säga det har inte blivit av än.

Fast jag känner ju att något sådant borde göras.

Ser att dessa kvinnor var i Rom i tisdags och jag missade det helt;

Så klart hade jag gärna gått med i deras Mothers’ call.

Det är så vackert och sorgligt på samma gång. Man behöver inte vara mamma för att se det. Och egentligen är vi alla mammor till alla. Vi kan påverka. På kvinnors vis.

Jag följer sedan ett tag de där munkarna som går fredsmarschen med en hund de hittat. I USA.

Samma budskap. Samma sätt att tyst visa vilken som är den enda rätta vägen.

Kärlekens väg.

Sen hittar jag en video om varför dessa munkar går The Walk of Peace. Den är så intressant. Det pågår alltså många likadana marscher men det är inget som fått särskild uppmärksamhet.

Eller alldeles för lite uppmärksamhet.

Den andliga vägen är den som suddar ut habegär, våld och förtryck.

Genom att arbeta på ditt inre blir världen bättre (mycket förenklat av mig förstås)

Allt detta passar så bra då jag inlett en egen resa där pilgrimspromenader ingår.

Jag tänker att det ska hjälpa i alla fall mig att sluta tänka att vissa är idioter för att de tänker och tycker annorlunda än vad jag gör. Och kanske kan jag smitta andra runt omkring mig med att gå min väg.

Ser det hela tiden i debatter som flimrar förbi.

Att det är judarnas fel. Att det är muslimernas fel. Att det är det politiska partiets fel. Det är sånt man koncentrerar sig på. Att hitta det som är fel. Peka på det gräsliga. Inte försöka hitta en fridfull mark att stå på.

Jag vet att jag kommer att bli tagen som en flummig tant som tror att allt blir bra bara man mediterar.

Då får det vara så.

Jag tror inte att allt blir bättre om man bara mediterar. Men kanske om vi gör det tillsammans. Med munkar och Mothers’ call.