Musikonsdag #92

Som sagt är det av yttersta vikt att hålla fast vid sånt som gör en glad och får en att glömma en liten stund livets alla problem.

Jag hinner precis skriva om att det är bra så vaknar jag upp till ångest i natten. Att jag är en dålig mor. Att jag inte duger till något. Inte ens till att vara en bra matte för min hund.

Tankarna tumlar om varandra. Vad ska jag göra med alla sköldpaddor? Vart ska jag ta vägen dagen min son flyttar härifrån? Vad ska jag göra i sommar? Ska jag göra något i sommar? Och den där toan som står och låter igen? Och. Och. Och.

Trodde jag verkligen att det skulle hjälpa med att sitta en halvtimme i trädgården och glo på blommor, fåglar och bin?

Sen hör jag hunden komma tassande och så tar jag mig ur min kokong igen. Ut i världen.

Jag måste ta hand om honom. Jag måste köpa mat åt honom. Min hund.

I bilen hör jag en låt jag inte hört på länge. En hyllning till något så banalt som en helg. Att ha det framför sig.

Det grå och trista måste finnas för att man ska kunna se att det glänser till emellanåt.

Ja, så att ni inte tror att jag glider fram på gyllene moln.

3 reaktioner på ”Musikonsdag #92

  1. Profilbild för dependablepersonab9ab116964 dependablepersonab9ab116964

    Hej Marika! Så fint och brutalt ärligt! Att vakna med ångest måste vara hemskt!!

    Men mitt i allt finner du något så starkt… att du ändå tar dig upp, att hunden får dig ut, att en låt i bilen kan bryta igenom lite. Det är inte små saker, även om det kan kännas så.

    Och du har rätt… det gråa behövs för att man ska se glimtarna. Men det betyder inte att det du känner är något du bara ska ”stå ut med”. Det är tungt, och det märks att du kämpar. Tack för att du delar så öppet.

    STYRKEKRAMAR till DIG!! Anna 

    Gilla

Lämna en kommentar