Igår rullade vi ner för backen till parken, hunden och jag. Intill kanten på andra sidan stod den där mannen med sin svarta, energiska och unga hund jag sett där många gånger. Därför tog jag oss lite till gräskanten. Fast min hund känner ju det ändå att där, där är en sån där skit som inte får finnas i min värld. Han började genast att morra varpå ägaren vände sig om och sa något om kortbening.

-jamen han är övertygad om att vara stor, var jag snabb att svara.

Mannen nickade och frågade sen; – din son, det var längesen jag såg honom, hur är det med honom?

-bra han jobbar som tur är, svarade jag lite konfunderad.

Med en gest med ena handen som svepte över den del av parken där ungdomar brukar hänga la han till; – ja, det är ju några här som inte har det så.

Sen hälsade han adjö och gick ut ur parken.

Vi har setts många gånger där i parken. Alltid på avstånd pga av hundarna. Aldrig har vi någonsin pratat. Aldrig har han visat att han vet vem jag och mina söner är. Tills igår.

Klart att jag inte går omkring och är anonym. Jag känner ju några här. Att folk pratar vet jag ju. Ändå blir jag förvånad.

Om den här mannen vet jag bara att han var tillsammans med en kvinna som gick bort för något år sedan. Hon led av både ätstörning och alkoholism. En vän berättade hela historien för mig och också om denne man som inte heller hade ett helt enkelt liv. Dessutom har jag hört att han nu är här i området för att hjälpa sin döda sambos stackars mamma, som blev ensam kvar, och nu tydligen ligger på sjukhus.

Detta hörde jag på avstånd en dag då han berättade det för en annan hundägare.

Men i allt detta har jag aldrig uppfattat att han visste vem mina söner kunde vara.

Fast egentligen inte så konstigt. Han hängde väl också där nere när de gjorde det. Dessutom hade de ofta hunden med sig. Ett plus ett blir två.

Ändå rör denna händelse mig på ett märkligt sett.

Som att folk håller koll lite på avstånd. Inte för något elakt. Utan bara för att man faktiskt önskar att ingen ska hamna fel.

Det får mig att tro på människor lite till.

Ja faktiskt så värmde han mitt hjärta.