Vi vaknar hos min faster.

Jag väcks av klockradion som kör igång bredvid min faster. Jag sover vid hennes sida.

Smyger ner på toa och upp i sängen igen. Hunden Solis viftar glatt när hon inser att jag är kvar hos dem.

Tror att jag somnar om igen för när jag tittar nästa gång är min faster borta.

Smyger ner med hundarna, som stannat kvar hos mig, hack i häl. Tar mina mediciner och sätter mig i soffan för att meditera. Min son sover fortfarande tungt i nya sängen i gästrummet.

Efter en liten stund hör jag hur min faster lockar på hundarna som tydligen är mer intresserade av vad jag håller på med än att gå ut så hon står där en stund innan de följer med henne.

Ut i småregnet.

Småregn som senare blir till ett ordentligt sådant.

Allt blir genomsköljt.

Vi tar långfrukost, när min faster kommer tillbaka och min son är vaken. Vi fortsätter att prata och prata.

Det är som att vi har öppnat alla portar. Som att en port leder till en annan och vi kan inte göra annat än att följa med igenom. Babbla på.

Jag har ringande i mitt huvud, det jag fått till mig igår, att jag kanske skriver för utelämnande. Att jag lämnar ut mina söner.

Något som ständigt kommer upp.

Fast vi talar om annat också förstås. Långt mera än så.

Och det är förmodligen bara i mitt huvud denna fråga stannat kvar.

Sen kör vi och handlar lite mat till lunch och efter det blir det en sovstund med min kompis Jizza som gärna lägger nosen på mina fötter i soffan.

När vi vaknar skyndar vi oss ut för att hinna gå en promenad i regnpausen men har knappt hunnit gå mer än två minuter då regnet vräker ner igen och blåsten dessutom slår hårt från sidan så vi, som har regnjackorna på blir genomblöta på benen.

Vi blir helt enkelt tvungna att sitta en lång stund med kaffe, kaka och prata vidare för att vi ska hinna torka innan vi kör hem.

Vädret kan man inte rå på men det känns ändå som vi haft underbara dagar med varandra.

Såna dagar som både får en att tänka och att slappna av.