Slår kullerbytter för mitt nya bank-id. Klickar fel. Klickar rätt. Återupptar en gammal telefon som har den där NFC som jag ibland blandar ihop och kallar NCF för förkortningar hör inte hemma i min hjärna mer än de där gamla som fanns en gång. Efter tusen uppdateringar och omstarter lyckas jag med konststycket att få ett sprillas nytt bank-id även om jag inte fattar vad som var så fel med det gamla. Eller funkar det verkligen? Just in case får den gamla mobilen ligga till hands om allt strular igen.

Sen är det posten. En gammal fond som vi trodde att vi avlivat för några år sedan, då vi var tvungna att gå dit och skriva på båda, mitt ex och jag, har återuppstått som en seg mördare med yxan i hand.

Bokar möte med konsulten. Han är ny. De byts ut i rasande fart. Eller så är det för att det gått några år sen jag satte min fot där inne möjligen.

Han är sen. Fast bara några minuter. Sånt får man vara glad för. Så har jag också hunnit vänja mig vid AC’n efter promenaden.

Det går såklart inte att ta kål på fonden och få tillbaka pengar som man ska. Det saknas en underskrift. Exet kontaktas för enligt konsulten ska allt numera gå att göra online.

Vi får väl se.

Anledningen till att fonden dykt upp igen från intet är att de ändrat Post-appen. Kunde väl ge mig sjutton på det. Fast det är fortfarande oklart varför den är kvar då vi ju faktiskt skrev på båda två.

Under hela denna gymnastisering som gör mig ganska trött, hjärntrött, ringer You don’t own me med Lesley Gore i mitt huvud.

Trodde att det var Dusty Springfield som sjöng den först men tji fick jag.

Jag hörde den på Elaf Ali’s sommarprogram.

Det är också ett tips.

Ett mycket tänkvärt program.

Precis som hennes musikval.