Det är fantastiskt att Wish accepterat denna lilla nya varelse här hemma, den nya situationen och också ändrade vanor. För valpen behöver ju mera go. Trots värmen försöker jag få in någon liten extra runda. Som igår. Vi gick till Mimosaparken, han och jag, klockan 8. Det var varmt men det var också så välbehövligt.

Vi träffade inte så många hundar men en cockerdam vid namn Penelope, som jag tror jag mött förr, som först skällde ut oss och sen hälsade fint. Och en setter som var lite för närgången. Fast husse såg det och kallade bort honom.

Det är bra att vi mjukstartar. För Scott är rädd. Galet rädd. Häromkvällen blåste det och en plastsäck, som låg mellan soptunnorna på vårt ”soptorg” (här orkar man inte gå längre än näsan räcker så är tunnorna fulla går man inte till nästa utan släpper allt på marken…grrrrr!), flaxade så han blev rädd och nu vägrar han närma sig Wish’s favoritspaningsställe. Man kan hitta dolda gotter där så Wish tvärstannar och ska prompt dit. Den som haft en omåttligt envis vallhund i sin närhet vet vad detta innebär. Den som haft en rädd hund och en godisbenägen hund samtidigt vet också vad detta innebär = stor kris. Alltså jag har långa armar men inte tillräckligt. Jag vet också att man inte ska tvinga någon som är rädd. Tror nu att mina armar kommer att bli ännu längre innan valpen har lugnat sig.

Alla ljud och alla människor (läs män) som kommer traskande orsakar rymningstankar i en liten Skutthjärna. Därför känner jag mig smått sjösjuk när vi är hemma igen efter en runda runt kvarteret. Han far liksom runt oss och framför nosen på Wish, som inte slutar förundra mig. Våra vänner döpte honom till Dundee på grund av hans huggande käft. Inte en gång att han visar denna skill på Scott. Det är värt nobelpris ju.

Jag är den stora tryggheten men om jag tappar gafflar (det händer ofta), hanterar alluminum eller något annat som orsakar skrammel far han som en vilding runt i hela lägenheten.

Han är också fortsatt skeptiskt till min äldste son. Vilket orsakar mängder av ångestladdade rundor ut och in. Fram och tillbaka. Sonen är också den man skäller på. Faktiskt det enda man skäller på.

I går morse var det något som skrämde Scott i trädgården. Han for in efter frukost och ville inte komma ut igen. Jag satt där modstulen och tänkte att det nog inte bara var öronen som gjorde att ingen ville ha honom. Det skulle inte ha ändrat något för mig om S nämnt att han var rädd. Absolut inte. Ändå satt jag där och tänkte; detta kommer aldrig att gå. Ja, jag kände mig smått lurad. För hängande öron kan man leva med. Rädsla är svårare att hantera.

Så scrollade jag lite Instagram. Det gör jag nästan aldrig. Har liksom tröttnat på det. Men igår gjorde jag alltså det och det första jag får upp av de jag följer är @sjukhushästen‘s konto där Louise berättar om de två papegojorna som bor hos henne. Hon beskriver hur de var mot allt och alla när hon fick dem. Hon visar upp skador de gjort. Ja, för både hundar och papegojor kan bitas i rädsla. Hon beskriver hur kärlek och förtroende är den rätta vägen.

Det känns så skönt. Jag är inte ute och famlar i mörkret. Det finns bara en väg och jag är inne på den. Jag skriver och tackar henne för det. Hon har räddat min dag.

Om ni inte följer sjukhushästen tycker jag ni ska göra det. Det är dagens tips. Louise’s djur förändrar saker för sjuka och handikappade. Det är så mycket kärlek i detta. Mycket jobb också såklart. Jobb som man inte ser eller vet om.

Nej det är som sagt ingen dans på rosor alls.

Inte heller när man köper något som man tror kan vara bra i värmen.

Som den där poolen.

Wish går långa omvägar och tycker att det är något alldeles gruvligt äckligt.

Scott kommer ibland när jag precis satt igång den men har aldrig visat intresse av att vilja springa igenom när det sprutar, trots att han gärna stoppar huvudet i alla vattenfontäner vi går förbi. Jag har provat att stå själv i poolen men han bara dricker lite lätt av strålarna sen går han.

Jag har dock insett att min stackars trädgård som är utan bevattning, mer än det lilla jag erbjuder den, kan dra nytta av denna lilla extra vattenkälla. Därför fortsätter jag att köra den några gånger om dagen. Om jag flyttar den så kan snart alla växter ha fått lite extra vatten. Slangen räcker ju runt i hela trädgården.

Så ser jag en eftermiddag hur Scott går dit och dricker när den är avstängd. Sen lägger han sig i den. I det lilla vatten som är kvar.

Ja ja, något får jag ändå ut av detta tillsynes dåliga inköp.

Och rädd för vatten är han i alla fall inte.

Det är bara allt det andra som skrämmer.

Vi får helt enkelt valsa vidare i väldigt lugn takt.