Jag var på begravning igår.
Jag körde dit själv. Min vän C hade fått ett jobbsamtal. Hon jobbar på vikariat och kan inte säga nej. Skolorna startade i går och därmed hennes jobb som vaktmästare och kaoset i stan.
Jag var där en halvtimme innan. Jag kramade C’s mamma och pappa. Kyrkan var proppfull. Det tog aldrig slut med människor som strömmade in. Kompisen S som också skulle komma var bland de sista att droppa in.
Av alla italienska begravningar kan denna ha varit den finaste jag varit med på. Det fanns gitarrspel och sång med. C var aktiv i kyrkan precis som hela hans familj. Det är ungdomarna i kyrkan som spelar.
Efteråt stannade alla utanför bakom likbilen med C’s kista. Hans foto stod där också. Någon spelade en låt på mobilen. Antar att det var en av hans favoriter. Sen släppte alla ungdomar vita ballonger till skyn. Vi applåderade precis som när de bar ut kistan.
S och jag skyndade sen iväg efter att ha kramat C’s äldste bror. Näst äldste brodern syntes inte till. Han har alltid hållit sig lite mera för sig själv.
Jag körde S, som skulle tillbaka till jobbet, till närmsta tunnelbanestation. Därefter rattade jag mig hem.
Jag körde hem till mina hundar. Till min äldste son som jag kramade i köket trots att han småretades som vanligt.
Lovar mig själv att leva.
Inte för att jag inte gjorde det innan men allt stannade ju av.
Leva betyder också att springa ner och hämta tuggisen som den snabba valpen tappar ner i garaget i sin iver att skynda sig ut i trädgården med den. Han står där och undrar vart den försvann.
Jag är här för det. Plocka upp sånt som försvinner. Av det jag kan. Så länge jag kan. Så länge det finns någon att göra det åt.
Leva gör jag också för de som inte finns mer. Precis som prästen på begravning sa att vi skulle göra. Leva som C gjorde. Det var fint.
Vill tro att det finns ett ställe där vi träffas sen.
Ett ställe där alla mina kära som gått före finns.
Där C nu är. Eller dit han är på väg.
Jag vet inte om det är så, men jag hoppas det.
För detta finns bara en sång.
En sång till ett barn Eric Clapton mist.
Ett barn han hade med italienska Lori del Santo som sedan mist två barn till.
Hur kan man fortsätta leva då?
Man gör ju det.
Oftast.
Fast jag har svårt att förstå hur man gör.
Pranayama i Rom 
Hej Marika! Fint skrivet, och sorgligt på samma gång. ”Jag är här för det. Plocka upp sånt som försvinner. Av det jag kan.” Så enkelt, så vardagligt och ändå så stort. Att fortsätta leva, älska, krama, springa efter en tappad tuggis och finnas där för dem man har kvar. Och kanske också leva lite för dem som inte längre kan.
KRAMAR TILL DIG!! Anna
GillaGillad av 1 person
Tack! Man tror ju gärna att man måste göra något omvälvande för att leva. Det har jag också trott. Sen är det ju det där att man bara kan krama en son. Plocka tuggisar. Enkelt. Vackert. Kramar tillbaka!
GillaGilla
Så fint du skriver om begravningen men också om dina tankar om att fortsätta att leva. I det lilla bor det stora och tänk vilken lycka när matte plockar upp en tappad tuggis. Det är guld värt för en fyrbent vän.
Kram
GillaGillad av 1 person
Tack! Alltså han såg så förvånad ut. Han far alltid ut som ett jehu och saker flyger omkring honom. De hade dock aldrig försvunnit så. Glad blev han när han fick tillbaka tuggisen förstås. Kram
GillaGilla
❤️
GillaGilla
Du fångar den så bra, känslan som kan bli kvar när man fått en hård påminnelse om att man själv får fortsätta leva när någon annans livsgärning tagit slut. Sorgen över den som inte är kvar, men ännu mer känslan av att vilja LEVA. Hur livet kan se ut och hur man vill att det ska se ut. Jag kan inte heller greppa tanken på att klara av att leva när man förlorat sitt barn, än mindre tre stycken. Kram.
GillaGillad av 1 person
Tack! Vissa får hårdare smällar än andra också. Det är bara att konstatera. Kram
GillaGilla
Hej Marika!
Så fint du fångar tankarna runt detta, som är ett oerhört tungt och sorgligt faktum att fundera kring. Jag tror att du svarar väldigt bra på frågan själv ❤
Även för den kvarvarande familjen i denna tragiska händelse så handlar det ju om att fortsätta leva, för varandra och för C ❤ Sorgen kommer att vara djup, i princip bottenlös för dom, men med stöd av varandra och människor runt omkring så kommer dom sakta att kunna ta sig vidare genom detta får vi hoppas ❤
Stor kram!!
GillaGilla
så väldigt fint skrivet
GillaGilla
Tack!
GillaGilla