Hämtar B-M klockan 18. Vi ska till överaskningsfesten i Castelli Romani på en väns vingård.

Vi har messat fram och tillbaka för E ,som egentligen skulle med och som jag skulle hämta vid en tunnelbannestation på vägen dit, backade ur på grund av att hon var trött. Hon hade kört runt i stan på olika uppdrag under dagen vad jag förstod.

Därför tänker vi att vi har mera tid. Sen skriver B-M att ett träd fallit över vägen i närheten av där hon bor. Vi klubbar för klockan 18 som vi tänkt innan. Vi ska vara framme vid 19 någonting. M som äger stället har bett oss vara snälla att vara där senast 19,30 annars blir det ingen bra effekt på överraskningen då U dyker upp. Det är ju han som ska bli överraskad.

Redan då jag är på väg till B-M förstår jag att det inte kommer att bli helt enkelt. I den stora korsningen jag måste köra genom för att komma hem till henne har det bildats en stor sjö. Skräp flyter runt och bilar försöker att inte köra i den. Man vet ju aldrig hur djupa de där hålen hunnit bli.

När jag hämtat B-M kör vi i ett ösregn. Emellanåt kan jag knappt höra vad gps:en säger. På vissa ställen är det hela floder. Vi blir varnade för avstängda gator men får såklart nya vägförslag. Förlitar oss på gps:en. Den tar oss till ett ställe av stan som jag varit väldigt få gånger i. Allt känns som om vi är ute och seglar utan riktmärken att följa. Det är mörkt, blänkande och vått. Vi står i oändliga bilköer. Undviker mera sjöar och emellanåt går vindrutetorkarna på högtryck.

B-M som har sin mobil i handen säger att nu skriver andra att de inte kan ta sig ur Rom och därför blir det ingen fest för deras del. Vi börjar tänka att det kanske är så för oss också när vi hamnar i ytterligare en kö av lysande röda billyktor.

Kön fortsätter längre än vi ska och vi kör gladeligen av till vänster i hopp om att vi ska vara bland de som lyckas komma fram trots allt.

När det står att det är 25 minuter kvar vill min gps att vi ska köra in på en väg där en stor polisbil står på tvären. Man ser på avstånd att detta inte går så vi drar rakt fram. Då visar den oss runt och efter ytterligare köer är vi tillbaka vid samma avstängda väg. Jag trycker av min dumma gps och svär. Jag har heller ingen ide’ om vart vägen rakt fram leder. Det är som sagt mörkt och stället kan jag noll om.

B-M sätter på sin gps medan jag svarar på en annan kompis som ringer för att höra om vi är på ingång. Jag säger att om vi blir visade tillbaka igen för tredje gången med B-M’s gps så kastar vi in handduken. Hon förstår precis och nämner någon mer som har gett upp.

Först visar gps:en oss mot det som verkar vara samma väg. Sen missar jag den avfart den säger att vi ska ta. Och det är inte för att jag kör för fort. Det går ju inte ens att gasa på. Därefter blir vi visade till en annan väg som dessutom verkar flyta på ( alltså det flyter på riktigt!). Sen blir det tvärstopp. Långt där framme syns blåa ljus blinka. Det är inget bra tecken.

Vi närmar oss långsamt och bilar börjar köra av mot höger istället för rakt fram. Sen ser vi varför. Ner i viadukten står det en blåblinkande polisbilen på tvären igen. En bil med en familj i backar upp dirigerade av en polis. En kvinna och ett flicka går av. Kvinnan klappar flickan på armen. Hon verkar chockad.

Vi köar nu för att komma upp till höger. Jag ser i ögonvrån att tre ambulanser kör ner i viadukten. Läser senare att bilar satt fast där nere. Antar att det var människor i chock de skulle ta hand om för det står inget om skador. Fast chock är ju också en skada.

Vi blir omdirigerade och hamnar igen framför den andra polisbilen på tvären. Stannar vid sidan av vägen och ringer upp vännen som efterlyste oss innan.

Vi ger upp. Vi åker hem.

Strax innan 22 efter att jag har lämnat av B-M hemma hos henne får jag köra hela mitt kvarter runt. Det har slutat regna för någon timme sedan men på vägen jag ska köra in på ligger det nu en stor sjö och jag har ingen lust att lämna kvar bilen i ett hål så nära mål.

Efter fyra timmars roadtrip äter jag av den sallad som man bett mig ta med.

Jag är inte särskilt hungrig men känner att jag måste stoppa något i magen innan jag kryper till kojs.

Fyra timmar i ett regnigt Rom.

Ungefär såhär:

Fast mörkare.

Vi var 18, efter två återbud, som skulle till festen. 9 kom dit.

Om man ska se det positiva så pratade vi en hel del i bilen då vi inte setts på ett par månader.

Annars var det ingen av mina bästa roadtrips precis.

En festdeltagare skriver på överraskningsfestgruppen att de hade en intim liten fest.

Jo, men…intimt hade ju B-M och jag det med.