Om något ska hända får man se till så att det gör det.

I morse tog jag tag i det där med att köra mig och hundarna till havet.

Har tröttnat på mig själv och alla möjliga ursäkter för att inte göra det.

Dels behöver jag träna på att köra själv med hundarna i bilen.

Dels behöver jag komma ur min hemmabubbla.

Dels behöver Wish röra sig mera.

Vissa saker blir till stora hinder om man är en specialist, som jag, på att bygga upp skräckscenarion.

Alltså varför skulle jag vara den enda personen på jorden som inte kan köra bil med hundarna fastkopplade själv. Som om de skulle överfalla mig och ta över körningen så att vi hamnar i diket. Eller att de skulle rymma från en person som är deras trygghet.

Så jag sa till mig själv på skarpen att det var en bra dag att testa detta.

Lagom sol. Lagom trafik…åtminstone på ditvägen.

Det gick alldeles utmärkt såklart.

Bortsett från att jag i min iver att ta mig ifrån Rom knappade in fel ställe att parkera vid. Tänkte väl inte att det skulle vara så förbenat svårt att ta sig ner till stranden, från parkeringen längs strandvägen, med två hundar då hyrställena ju är stängda för säsongen.

De sätter staket runt sina områden. Man kan inte komma till stranden. Eller man kanske kan det på något vis men jag kan inte dra runt på en motvillig Wish och hoppas på att hitta något sådant ställe. Så jag packar in oss igen och drar till den fria stranden. Tror först att vi ska kunna gå dit men ser på kartan att det är 3 km dit.

Scott blir hellycklig så fort vi når sanden. Rullar sig och rullar sig.

Vi pratar lite med en kvinna och hennes tik som inte är helt positiv till mina hundar.

Till min förvåning följer Wish inte bara lätt med ner till strandkanten han doppar tassarna också.

Scott klafsar ju såklart också ut i vattnet.

Längs strandkanten vill Wish inte mera. Han sätter in fyra bromsar som bara han kan göra och vi andra får finna oss i detta. Vi har helt enkelt promenerat färdigt.

Jag plockar fram ett gammalt badlakan jag knölat ner i ryggsäcken och sen sitter vi där och äter äpple, dricker vatten och mina killar får lite godis som Wish minns att jag stoppat ner. Ja, för han följde noggrant mina förberedelser som han brukar göra.

Jag sitter där och tackar mig själv för att jag äntligen fick rumpan loss.

Känner hur mycket jag behöver detta.

Och faktiskt om inte Wish tycker det samma.

Bara sitta eller ligga där och njuta av stunden. Lyssna på vågorna. Smekas av solen.

Det är inga dåliga grejer.

Han ligger lite på badlakanet sen gräver han en grop åt magen som han brukar.

En man i kortbyxor och jacka går förbi barfota i vattnet. Han säger godmorgon till oss. Jag blir så glad. Man säger godmorgon här. Det gjorde kvinnan med tiken också.

Jag blir inspirerad av mannen och tar också av mig skor och strumpor och innan vi går därifrån badar vi alla tre tassarna flera gånger.

Med bloggvännen Annannan i tanken plockar jag två snäckor. Ja ja, jag vet: jag har inte badat mer än fötterna. Ja ja, jag vet; det är stenar hon plockar. Fast det finns inga stenar på denna strand. Bara snäckor.

Fuskar till det med två för jag tänker en för varje hund.

En stor och en liten.

Visst är det så att Scott är en helt annan hund långt ifrån stan.

Han till och med går lugnare.

Tänker att han kom till mig för att hjälpa mig härifrån.

Mitt lilla busfrö.

Mitt lilla rädda Skutt visar mig att jag har rätt när jag tänker att man mår bäst långtifrån denna stad som vi bor i.

Det får jag också bekräftat när vi hamnar i bilköer som står still av bilar som ska in till stan.

Detta är ingen stad för varken människor eller djur.

Detta är en stad för bilar.

Så där ja, detta var första utflykten på tre man hand.

Nu kan det bara gå lättare och lättare.