Ja, jag har varit lite orolig att mina stackars asfalts-pojkar inte skulle få uppleva det där riktigt vilda, som jag gjorde när jag var liten. Leka med lera, klättra i träd, leta saker och bygga koja. Allt utan vuxnas närhet. Fullständigt fria. Det går inte i stan. Man vågar inte låta barn dra runt själva. Bor man sen i en storstad som Rom…
Vi ska bara inte prata om det där med pinnar. Ser en italiensk mamma ett barn med pinnar i famnen blir det ett ramaskri… de kan ju göra sig illa, smågrisarna.
Att de skulle promenera själva i den lilla byn mina föräldrar bor i är möjligt…fast det finns inga andra barn där.
Därför är det med glädje som jag assisterar min stora pojke i hans kojbyggande på stranden under en av våra promenader.
 |
| Det bärs på grenar |
 |
|
Organiseras stolpsättning |
|
|
| …som man sätter ovanför dörren |
|
|
| En ihålig vass-pinne får fungera som dörr-flöjt…istället för klocka… |
 |
| En kloss vi hittat blir till ett trappsteg |
|
|
| Badlakan hängs upp framför gästrummet…för deras privacy, säger han klokt sonen. |
 |
| Vi hittar en grill då vi går tillbaks för att hämta lillebror. Fast jag tycker inte den ser riktigt okej ut… |
 |
| Lillebror blir inbjuden att inspektera sitt rum…det är han som är ”gästen” |
 |
| Badlakanet kan man även meditera på |
 |
När vi går hemåt ser vi en annan koja som till och med har gunga.
Senare leker mina barn där med kompisarna från förra året…alldeles själva…precis som när jag var liten… |
 |
| En dag gör vi en pilbåge av en slangbit…den får följa med till Rom |
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Pranayama i Rom 
Underbart! Blir glad av dina bilder för det får mig att minnas det bästa med barndomen. När man fick leka som man ville. 🙂
Kram
GillaGilla
visst är det så.
Vi har blivit fega och FÖR organiserade…tror jag.
Kram
GillaGilla
Åh va härligt! Som det ska vara. Kram
GillaGilla