Ibland funderar jag på det där med att skriva.
Vem jag skriver för.
Varför jag skriver.
Förstår mig liksom inte på det där med statistik.
Verkar inte som det är särskilt många och gluttar här inne…
Egentligen har jag alltid skrivit. För mig själv. Förr kollade jag så att ingen gick och smygtittade. Låste mina dagböcker i säkert förvar.
Nu vill jag tvärtom. Bli sedd..läst…
Är jag klok egentligen?
Ser de där som sätter bilder på sig själva i någon gammal tantklänning från när min mamma var ung.
Rakt upp och ner. Med någon liten mening till det om att ”denna hittade jag på loppis” eller liknande och så får de typ femtio kommentarer…Va?
Vad är det jag missar hela tiden?
Fast jag kanske inte vill ha femtio kommentarer om hur förbenat snygg jag är…för det är jag ju alldeles säkert.
Det är väl inte riktigt min grej att få synpunkter på min åldrande lekamen…
Eller min ypperligt goda smak…
Förresten så får jag kommentarer. Inte många. Men goda. Av de bästa.
Nä, ska nog lägga av med att fundera. Fortsätta framåt.
Har nog fått någon konstig sjuka av den här känslan som omger mig just nu. Att det verkar söndag hela veckan.
Det är ”ferragosto” (= järnaugusti) här på torsdag. Ett sorts italiensk midsommarfirande som går ut på att äta äta och äta. Därför har alla semester…eller nästan alla.
I stort sett alla små affärer är stängda. Ingen orkar ändå gå och shoppa i denna värmen. Bara tanken kan gör en knäsvag.
Men jag tar en paus i bloggandet.
Går en runda vid femtiden på eftermiddagen med mannen (som blev uppmanad att ta ut hela augusti som semester), barnen och mannens bästa vän. Vi svettas runt i en, snudd på, knäpptyst stad. Nästan lite kusligt. Sen fastnar vi i hissen på väg hem. Tungklumpar. Turligt nog lyckas mannen få upp dörren innan stora pojkens påbörjade panikattack kulminerar.
Ja, sånt här kan jag ju skriva om. Fast det blir det ingen större läsareökning av…
Det spelar ingen roll. Skriva för kråkor eller ankor. Skriva för livet handlar det ju om. Det som är vackert trots allt.
Pranayama i Rom 
Jag är en av kråkorna som läser och vill gärna fortsätta vara det 🙂 Kram och skriv som sjutton, du är grym på det!
GillaGilla
Puss och Kram 🙂 Jag vet inte heller vem som läser inne hos mig och har 1000 gånger tänkt sluta blogga men alltid ångrat mig. Jag följer dig troget !
GillaGilla
Det du skriver är personligt. Det är du! Och jag är glad att du är du och att jag får läsa här idag. 🙂
Stor varm kram ❤
GillaGilla
Krax kan man bara svara på detta!
🙂
GillaGilla
Jag vet, du är en av mina bästa kråkor!
<3
GillaGilla
Alltid lika kul att få dina kommentarer…nu ska jag bli bättre på att svara också he he! Kram
GillaGilla
Som vännerna skriver här ovan, jag är också här och vi är ju ett troget gäng som läser hos varandra. Det är vackert så! Stor kram!
GillaGilla
Tack finaste Annika!
Kram
GillaGilla
Mitt skrivande är nog mest för min egen skull. Men jag älskar att läsa hos alla andra cyberyogavänner. Vilket fint gäng vi är♥. Kram
GillaGilla
<3
GillaGilla
Jag brukar också titta in hos dig,så fortsätt att skriva och vara den du är!!
Kram Lotta
GillaGilla
Tack Lotta!
Kram själv
GillaGilla