känns det lite som man är lite närmare den där klassiska svenska julfriden som jag ibland kan längta mig blå på.

Särskilt i år då vi inte reste till Sverige ens i somras som vi brukar.

När man sen kan lägga till prat med jobbkompisar och ambassadfolk/vänninor/med-mammor i en härlig blandning av kaffe och glögg då är lyckan liksom gjord.

Men det som nästan får mig att brista i såna där stora glittrande glädjetårar det är när jag får den där så vanliga men underbara helsvenska julgruppen av min chef.

Det sitter ett kort i som jag läser när jag kommer hem och jag lovar er att mitt hjärta nu är fullt av värme och vackraste julfriden.

I kväll ska vi fira bara vi fyra; mannen, jag och sönerna…förlåt, fem…hunden med.

Det ska bli helt juligt.

Det lovar jag.