Jag var på väg att backa ur för två veckor sedan.
 Hjärncentrifugen var i full fart; lämna familjen i sticket, hunden, matlagning och diskning och tvättning och och och… 

För att inte tala om hostan. 

Då ringde min mobil. 

Det var min yogalärare. 

Hon bara undrade när jag tänkte komma in och betala resten.
-På torsdag, svarade jag bara så där.
Åkte dit. Yogade på lunchen, betalde och kände mig helt plötsligt lugn igen.
Allt föll på plats.

Jag jobbar hårt med att göra sånt som är bra för mig även om det innebär att andra kanske blir en aning ställda.
Som om jag var helt outbytbar…
Som om alla kommer att falla till marken i största handligsförlamning, bara för att jag är borta en vecka.
Jag vet att ingenting rasar för att jag gör det jag tycker om.
Har varit borta från min familj i några dagar i rad.
Ingenting hände.
Allt gick alldeles utomordentligt bra.

Om jag följer mitt hjärta så kommer detta att sprida sig sig även till de som finns omkring mig.
Detta är min egentliga övertygelse.
Det kan bara bli bra.

Att ta plats skriver Annika om.
Bara göra utan att lägga så mycket skuldkänslor i det hela.
Vara duktig för mig själv, tänker jag och packar mina väskor.

Det är hit jag ska.
I morgon bitti drar jag iväg med min bil och plockar upp en annan kvinna på vägen.
Vet inte om jag kommer att skriva här alls.
Tror att jag bara kommer att koncentrera mig på att vara.
Yoga, meditera, promenera i skogen och ta något dopp i den inbjudande simbassängen.
Javisst blir detta bra!