Det är inte ofta jag känner det så.

Just nu gör jag det.

Jag har ju inget jobb att gå upp till. Bara en trevlig hundpromenad.

Inte ens den lockar.

Jag vill baka in mig i täckena och låtsas som att det regnar.

Göra ett djupt hål i madrassen och försvinna i fluffiga drömmar.

Borta är alla de där måstena som även en hemmamamma har.

Ingen dåndimp väntar runt hörnet då jag upptäcker, via klasschatten, att istället för bara engelska, som läxa, hade minstingen tre andra ämnen  att göra till idag.

Slipper plocka bort även mousarna på datorerna så att inte speldjävulen tar över mina söner och pluggandet förvandlas till en andrahandssysselsättning…igen…

Inte heller behöver jag förklara att min hund inte är ett monster men bara en hormonstinn hane.

Om jag ligger kvar  under filten.

Fast det gör jag ju inte…