Det är en helt vanlig söndag morgon.

Jag sitter på soffan med laptoppen i knät.

Försöker få ordning på lite olika ideer.

Hunden ligger tryckt intill minstingens dörr, omifall han skulle vakna…

 Då gungar hela soffan, vindspelet i fönstret börjar spela utan någon som helst vind, stålampan i hörnet slår sin glasskärm mot väggen.

Utanför fönstret, i det som jag tror är en evighet, rör sig tvättställningarna där ute.

Igen.

Det verkar aldrig ta slut den här gången.

Vi förstår meddetsamma att den är av den allvarligare sorten.

Hunden far upp från sin sovplats, tittar på mig med svansen mellan benen som om han tänkte; varför gjorde du så där för? och sen försvinner han snabbt iväg mot köket.

Jag hör stora pojkens dörr öppnas.

Minstingen tumlar ut ur sitt rum.

Hunden kommer tassande tillbaka.

Mannen stoppar vindspelet och försäkrar mig om att det är över för denna gång.

Det känns som om det fortsätter i min mage.

Kommer inte för mig att resa mig från min plats.

Jag kan inte ens sätta mig in i hur det kan vara där husen bara rasade över folk.

Att kanske ligga under husrester i flera dagar innan någon hittar en.

Levande eller död.

Denna gång fínns det inga döda.

I alla fall har man inte hittat några än.

Många hade redan lämnat sina hus i augusti.

Sen fortsätter ju dagen.

Ser på tv:n om och om igen hur brandmän hjälper några stackars nunnor att fly från ett kloster. En äldre nunna har sina gröna innetofflor på sig. Det är så sorgset att se. En journalist berättar om hur floden är på väg in i Visso. Medan han står där och förklarar hur stenar rasat ner från berget och orsakat flodens förvirring hör han hur det mullrar igen.

Det tar aldrig slut.

Det rasar hela tiden.

En basilika i Norcia bara faller.

Det rapporteras skador i Rom också.

En hiss har störtat ner.

Lyckligtvis tom.

Bitar av en kyrka har lossnat och hus har fått ärr i form av sprickor.

Tunnelbanorna stängs och Colosseum säkerhetskontrolleras.

Men livet fortsätter.

IKEA och snabbköpen öppnar bara med en halvtimmes försening då de anställda måste plocka upp saker som hoppat ur hyllorna.

Man sopar och plockar och sen fortsätter man som vanligt medan man önskar att nästa buller ska komma om många många år.

Chocken kvarstår.

Att vi och våra byggnader är så pyttesmå.

Att jorden kan bli så galet arg.

Att allt kan falla som sandslott.