Förste november bjöd på underbart väder här.

Solen bara sprutade och vårkänslorna fick oss att bjuda in vår kompis med tillhörande beagledamer på grillning i trädgården.

Min hund är så entusiastisk över detta besök.

Men bara en utav de två tikarna bryr sig lite om honom.

Den andra, hon som på bilden sitter i mannens knä, fräser åt honom att dra när Wish närmar sig. Hon som har börjat gå upp i vikt sedan hon kom till vår kompis. Hon bodde på uppfödningen. Fick en kull valpar. De åt hon upp och sen grät hon över dem.

Vår vän berättar historien om och om igen. Så förfärligt. Så hjärtskärande.

I en tid då mammarollen har romantiserats över allt sunt förnuft är denna story som en kniv i magen.

Vi förfäras över dessa barnmörderskor som faktiskt finns. De är helt vanliga mödrar. Bara det att de inte klarar stressen.

Hon gjorde inte det, den där hunden. Även i djurens liv är det inte självklart att bli mamma. Inte alls. Beagletiken såg ingen annan utväg än att ta slut på sina ungar. Hon ska  slippa att få valpar nu. Därför bor hon i Rom. Hos vår vän.

Jag funderar väldigt på det där med mammarollen när jag försöker skydda mina sköldpaddsbebisar. Lider mammasköldpaddor också av postpartum depression?

Vet inte. Kanske. Möjligen har hon ätit de andra så att vi bara har fyra kvar.