Jag bor ju i Romantiska Rom, fullt med historia och konst.

Ändå är det är ju inte så att jag springer runt på stan stup i kvarten. Sist jag var i centrum var i juli. Tillsammans med min systerdotter och hennes kille. Då lekte jag turistguide. Idag låtsas jag varken guide eller turist. Fast jag tar en bild på Spanska trappan medan jag ångar förbi, efter yogalektionen, på väg till den där historiska pappershandeln som har allt och förhoppningsvis pennan min son letar efter med ljus och lykta också. Eller rättare sagt så är det hans lärare som vill att vi föräldrar ska leta ihjäl oss efter dyrgripar som lätt går sönder. Kan inte för mitt liv förstå att inte dessa statliga skolor kan beställa hem stora partier med material istället för att var och en ska köpa allt. Det blir så ofta fel. Man får göra om. Springa runt.

Medan jag tackar min lyckliga stjärna att solen får allt att glänsa funderar jag på detta med att släppa taget. Om hur svårt det är. Jag har det där samtalet med minstingens nya engelsklärare ringande i skallen fast jag lovat en kompis att strunta i det. Att ge tusan i allt det där grävandet i mina ungars familjebakgrund. Jag har så svårt för det där att inte liksom svara;” jaha, du tycker att jag ska ge mera kärlek till min unge. Jag som trodde att det räckte med bröd. För allt i världen, jag har ju förstått att den ene behöver få glutenfritt sådant. Bröd alltså.”

Jag förstår ju inte vad det är som inte är bra i att han är såååå duktig på engelska. Bara för att han inte hoppade av glädje då han fick högsta betyg på sista provet och rykte på axlarna med ett ”spelar ingen roll” precis som när han svara mig på om han vill ha pizza eller pasta. Helt klart är han ledsen, för denna lärare. Alldeles uppenbart har han svårt att glädja sig åt förbaskade betyg. Säkert mitt fel.

Varför kan inte dagens lärare bara göra de dom ska d v s i detta fall E N G E L S K A utan att psykoanalisera allt? Varför kan de inte bara släppa iden om den perfekta eleven och se vilken jäkla smart unge jag har, förvisso med grönt hår (det är också ett problem…han vill synas alldeles för mycket), men klok skitunge. Han har ett minne som är galet skarpt. Han visste innan alla andra att Trump skulle vinna valet. Han kan baka så att bakeoff eleverna skulle bli avundsjuka om de visste.

Varför kan de inte bara se det de däringa lärarna och sen släppa resten.

För att det är en stor konst.

Svårt för alla.

Jag vet så väl att jag måste släppa både jakten på pennor och dumma kvartssamtal.

Nu!

Här!

The nobel art of letting go