Eller så kanske det är synd om alla.

Allting beror ju på hur man ser det.

Jag har haft en intensiv helg. Först fredag och lördag på Svenska kyrkans årliga julbasar.

Sen fyrtioårsfirande och söndagsutflykt.

Ja, jag lämnade allt i torsdags med en gråtmildhet jag själv inte gillar alls.

Jag har det bra. Det går ingen nöd på mig. Dippade bara lite. Kanske att man måste få göra det ibland.

På fredagen stod jag på min sedvanliga post vid glögg, korv och ärtsopporna med svenska pensionerade avdelningssköterskan, som numera bor i Sverige och enkom flyger hit för att hjälpa till på basaren…eller ja, kanske hon vill träffa barn och barnbarn lite också. Av henne fick jag veta att svenska sjukvården är långtifrån så human som den är här i Italien. Allt är mycket bättre organiserat och städat och fint. Men man ser inte människorna, sa hon. Var läkare ser bara den lilla bit som man är specialiserad på. Noll professionalitet. Lite av min patriotism försvann rakt ut i intet, bara av att höra henne tala om det.

På lördagen sålde jag tillsammans med en utav mina arbetskamraters italienska man och min italienska väninna, lite mera av de klassiska svenska rätterna. Vi, som ju ses en gång om året, fick oss lite pratstunder. Hon har förlikat sig med att bo hemma hos svärmor. Dragit in klorna och putsar pälsen på gymnastik. Faktiskt är det så, förkunnade hon mellan en tugga lussekatt och en tugga pepparkaka, att hon gör allt för att skrapa ihop de där 40 euron som hon behöver för gympan. Hon inser att det är hennes luftintag. Vi kommer överens om att man måste ha oaser för sig själv, oavsett hur det ser ut runtomkring en. Man kan kalla det gympa, yoga, körsång, what ever. Det är mera nödvändigt att få syre än ett fast jobb. Alla andra kan försvinna en stund. Det är bara bra.

Fast då och där var det folk vi skulle serva. Hyfsat bra, tror jag att det gick, trots att det kändes som mindre folk än de andra åren.

Tolvåringen var också med. Han ville själv. Ni kan kanske tänka er att jag blev glad. Han som insisterar med att han inte kan ett ord svensk, stod först vid dörren och lockade småbarn (som han avskyr! 😉, en spionmamma sa att han var duktig 😊) att köpa julklappar av tomten som ambulerade, sen hjälpte han oss att hålla reda på betalningar, hämta korvar, bröd och alla möjliga saker vi behövde. Han blev polare med den italienska mannen där och de har redan planer på att spola oss tjejer nästa år och köra racet själva.

Som ni kanske förstår handlar inte en basar bara om att dra in pengar. Det handlar om människomöten. Att få lite feedback på olika sätt av människor man träffar sällan. En sorts updating på systemet.

Fast min italienska väninna fick spunk på två klienter. En är svenska och den andra italienska.

Jag skrattade när hon inte kunde lämna dem, utan upprepade och upprepade det galna i deras förfrågningar och kommentarer.

Jag tyckte de var helfestliga och tänker använda dem i det jag skriver.

Riktiga praktexemplar på hur knäppa vi människor kan bli ibland. Sånt som jag älskar.

Dem vill jag verkligen bjuda på.

Fast inte här.

Inte idag.

Inte heller ska jag skriva om fyrtioårsfirandet av en kompis direkt efter lördagsförsäljningen eller utflykten med man och femtonåring på söndagen.

Inte nu i alla fall.