fast det är tisdag.

Mannen fyllde femtio år igår . Jag hade bjudit in kompisar och svärfar hade valt restaurang.

En överraskning blev det fast jag glömt en vän. En viktig vän, som bjöd oss alla fyra på sitt fyrtio års kalas i november.

Hur kunde jag göra det? Vad är det för fel på mig, som gör så här? Ska jag någonsin kunna göra saker och ting som de ska vara?

Presenten blev också en överraskning. Fast inte så glädjande som jag hoppats.

Jag vet också att jobbsituationen inte är sån att man bara kan sticka iväg och dyka fast man helst skulle vilja göra det. Trodde någonstans att det skulle bli emottaget som en hoppönskan. Min ihopaskrapning av resurser blev till ett litet knytt som bara vill gråta.

Fast Maten var god. Vännerna glada.

Ändå känns något lite beskt.

Så här får man väl inte sitta och tänka, säger jag till mig själv och snyter mig för tioonde gången på en kvart…hostar till och inser att jag är förkyld.

Jamen då så, då är det väl bara det att förkylningen gjort mig lite dimmig.

Visst blev det bra.

Jag har nog missuppfattat allt.

Så skickar jag ett meddelande till missade kompisen.

Han antar min ursäkt och vill gärna festa med oss mellan jul och nyår.

Fast han vill ha dubbla ransoner.

Klart han får.