Kan ju inte låta bli att tänka att min käre far är en riktig tomtenisse i den skämtsamma bemärkelsen. För någon månad sedan hade jag klarsynen att fråga min mor, och inte honom,  om de kunde tänka sig att fira jul med oss detta år. Då sa hon något som för mig var det mest ärliga hon någonsin sagt; ”du vet ju att jag inte tycker om att resa”. Ärligt, för innan har det handlat om ursäkter som sjukdomar och annat smått och gott.

Så talar jag med min far någon dag innan jul. Då berättar han om att de ska fira jul hemma hos dem. Jaha, säger jag, trodde in i det sista att ni skulle ändra planer och komma hit. ” Nämen din mor mår ju inte bra”.  ”Nähä, hur då då…med synen eller”. ”Ja ”, svarar han då min småtokige fader.

Senare får jag veta att hon haft misstänkt trombos, går igenom allsköns läkarundersökningar och tiden står stilla när vi ringer telefonen varmare än vi någonsin gjort för att häromdagen få veta att inget allvarligt är i faggorna.

När jag sitter där dan före dan och undrar hur i hela fridens namn min mors dåliga syn kunde bli till en trombos upplyser min minste son mig om hur han tvingats vara medbrottsling vid mannens inköp av julklapp till mig. Men herreminje….!!!! Jag far iväg som en skottspole och inhandlar två styck böcker på rödaste sekund medan mannen som fredagar slutar tidigt har kommit hem och undrar var tusan jag tagit vägen och jag med andan i halsen som svarar ” kommer strax” och undviker att svara på exakt var jag är.

Ja, jag löser biffen och julafton blir precis så skumt mixad som våra julaftonar kan bli här då vi ju inte har några ideer om hur det absolut måste vara. Svärmor stannar hemma med ukrainska sköterskan för att krypa till kojs tidigt. Svärfar kommer hem till oss. Vi äter ett konstigt hopkok av svenskitalienskt och dricker vin och äter minstingens kladdkaka. Sen blir det julklappsutdelning innan vi alla somnar.

Jag konstaterar gapande att min finaste julklapp är en kofta från Norge som svärmor köpt för ett antal år sedan och som hon aldrig använt. Prislappen sitter kvar…Så underbart fin!

Jag blir så paff att jag inte reagerar över att jag ingen klapp får från mannen… Han kommer på det sen när vi lagt oss och jag får ett nattlinne på juldagsmorgonen.