Jag vill se saker positivt.

Med det inte sagt att jag inte deppat de sista dagarna.

Fy fabian vad synd det är om mig ibland.

Just som jag börjat komma igen.

Ett lillfinger är bara ett lillfinger.

Fast tusan så mycket det inverkar.

Skickar ett mycket lågt meddelande till arbetskamraten om att jag inte kan spela gitarr och inte kan vara till någon hjälp med pyssel…

Då svarar hon; du kan sjunga! Kom i allafall!

Så är det!

Jag kan en hel massa.

Det är första gången i mitt 51-åriga liv som jag bryter nåt överhuvudtaget.

Benen funkar alldeles ypperligt.

Min röst vill inget annat än att sjunga.

Hjärnan är visserligen mosig men kan så in i helskotta vara med på det ena och det andra, i vilket fall som helst.