Benen är galet slut.

Hela min kropp är en stor klump som jag drar omkring på bara för att jag måste.

Ja jag vet, det har slagit mig hårt i vår med min sorg och andras.

Ja jag vet, värmen har fallit över oss som en ointelligent bomb från en klarblå himmel.

Ja jag vet, det blir bra när den italienska skolan slutar gnaga för sommaren och jag kan få iväg äldsta ungen på sommarjobb i Sverige.

Ja jag vet, det är helt underbart roligt att vi är inbjudna till vackraste systerdottern och hennes duktige pojkvän då de firar gemensam 30-års dag och inflyttningsfest i nya lägenheten.

Fast just nu är det så mycket pillande och organiserande att det emellanåt blixtrar framför ögonen på mig. Måste få ordnat för hunden. Tandläkarbesöken är absolut nödvändiga. Jobb måste avslutas även om de är aldrig så små. Måste boka resorna. Få klart vem som hämtar ungen i Kastrup….och bla bla bla….

Bockar av några grejer på listan och har glömt bort andra. Lägg sen till en son med ont i magen, en med allergianfall och mannen som troligtvis fått matförgiftning, så blir allt bara soppa.

Får påminna mig själv om att andas. Om att allt ordnar sig till slut.

Kör iväg på den där musikkvällen, som mannen också skulle varit med på, själv.

Musik är grejen. Den tar inte bort tröttheten, men jag sitter där och njuter av glädjen som sprutar om musikerna bara av att spela tillsammans. Det är dessutom en salig blandning av olika gitarrer med tablas och amerikansk sång. Nordisk musik med amerikansk och indisk. Den här konserten har allt jag gillar.

Nej, jag är inte mindre trött efteråt.

Men lite gladare är jag allt.