Ser rakt in i hans hjärta. På en skärm i mörkret pulserar orange färg. -Lite för fort, säger hjärtläkaren. Andra dansande färger visar att min mans starkaste muskel trots högt tryck mår bra. Åtminstone säger läkaren så. Det får vi tro på.

Jag vill tro att min man kan hitta ett annat jobb som inte gör att han går i ständigt adrenalinrus. Vill tro att det faktum att jag envisats med att följa med på besöket ska hjälpa det med.

Hjärtat som står för kärleken.

Det är hjärtat som får ta stryk när man tvingas hålla käft. När man måste spela med fast man inte alls vill eller kan. Hjärtat som prövas när man hamnat på fel ställe.

Jag sitter där länge, för den gamle kardiologen är noggrann och tar sig tid. Det är bra.

Tankarna vandrar. Tänker på #metoo rörelsen. Också en form av kärleksrörelse.

Den som jag valt att hålla tyst om. Den som jag tänkt att jag ändå inte kan göra något för.

INTE kan göra något för. Jamen, nu hör jag ju hur idiotiskt det låter. Jag kvinna. Jag mor till två söner. Hur tänkte jag där?

Jag har att berätta men vill hålla käften för att skydda svinpälsar. För att skydda dem som skulle ha bankat skiten ur svinpälsarna och kanske hamnat på något fängelse någonstans. Hjärnspöken som andra svinpälsar tryckt i oss.

Prästen (ja, han finns inte längre så jag kan lugnt säga detta…nu är jag där igen och ursäktar. Lägg gärna märke till hur sjukt detta är!) som i förbifarten utanför min väns rum, där tre tonårstjejer, mig inkluderad, gjorde sig klara att gå på lördagsdiskotek bara kastade till oss ett; ”ni har väl rena trosor på er tjejer!” Shit, min konfirmationsprälle!!! Han var förvisso redan känd för att titta lite för djupt i både flaskan och kvinnors urringningar, men ändå. Gris!

Gubben som förstörde mitt paradis på jorden när jag var 16 år. Stället jag trivdes sååå bäst på. Fullt med allt jag någonsin drömt om. Natur, djur av alla de slag, genuin mat, att får jobba med kroppen och i min takt. Han våldtog inte. Han kom inte till det. Jag bankade med mina små knytnävar och skrek fast han höll mig i ett hårt famntag och kysste mig på halsen. Farbrorn som aldrig visat något tecken på att vara ett monster innan, med frun i köket som lagade mat. Jag skrek och kom loss eller skrämde kanske honom och kastade mig iväg på min cykel. Berättade hemma men allt hyssjades ner. Någon fick inte veta. Har ingen aning om vad hans fru eller denne någon hos oss fick för förklaring på att jag vägrade komma tillbaka och jobba färdigt sista veckorna. Det var ingen våldtäkt men det var första gången jag kände hur liten jag var som tjej. Och mitt paradis dog där.

Byns fyllo (de var ganska många tyvärr!) som pillade på min syster men ursäktades för att han var just alkoholiserad. Tror knappt att någon sa det till honom…eller kanske att min far sa något. Min syster var iallafall rejält chockad.

Greken som uppfostrats av en despotisk far och därför inte kunde acceptera ett nej och terroriserade mig och hela min omgivning (se hemby) med nattliga telefonsamtal där han talade om för alla vilken hora jag var.

Polisen som skrattade högt åt hela anmälningsgrejen för: – jag hade mig själv att skylla! Jag hade ju ”släppt till”. Om inte finaste prästparet i Svenska kyrkan hjälpt mig då vet jag inte hur det slutat för min mentala hälsas skull.

En så kallad arbetsgivare här i Italien som istället för att betala mig bjöd mig på en kaffe och promenad vid stranden medan han pratade om mina vackra händer och vad vi skulle kunna göra i framtiden…Minns inte hur jag kom hem till residenset vi bodde på den gången. Tror att jag tvingade honom att köra mig. Minns att mitt hjärta bankade högt av rädsla även när han fortsatte att ringa. Fast jag höll inte käften om detta för han kände både min svärfar och att jag var hans sonhustru. Han tycktes ha missuppfattat tjänsten han skulle göra mot min svärfar. Minns inte vad som hände med denna idiot, men han fick iallafall en ordentlig påläsning i hur man behandlar kvinnor tror att han blev förflyttad också.

Tusentals historier dyker upp i min skalle där jag sitter och väntar på att läkaren ska bli klar.

Många har min man berättat om. En tid hjälpte han till i ett lokalt politiskt parti och även där skjutsades tjejer gråtande in till storgubbarna som skulle kunna hjälpa dem av , hör och häpna, mammorna. Mammor som låtsas att inte se eller höra. Mammor som tänker att ” man måste offra sig lite” för framtiden.

Kvinnliga arbetskollegor som frivilligt stängs in i chefens rum efter arbetstid för en säker karriärsklättring.

Avklädda tjejer i tv:n överallt där dansande killar och programledare ser ut att vara på väg direkt till skidpisten i jämförelse…För att sen påstå att det är tjejers fel när något händer…de är ju avklädda…😳

Har tänkt att detta är typiskt Italien. Men det är inte sant. Inte ett dugg. Det är gamla lagar om makt som lever kvar. Det måste ta slut. Vi måste kämpa för det.

Ibland är jag rädd att mina söner inte alls ska förstå eller få någon konstig motreaktion på mina feministpredikningar.

Så kastas jag tillbaka till den där dagen jag fick hämta min ilskna unge hos polisen. Jag får veta att killen som fick på näsan av min son och som senare skickade sina kompisar att banka min son (har inte kunnat skriva om detta innan av emotiva skäl) fortfarande förföljer sin föredetta tjej, min sons kompis, och skickar meddelande typ ”när kommer du och suger av mig!”. Att bara denne killes mamma kunde säga till mig att hon tyckte att min son var kallsinnig. Att hon kunde säga att jag borde kolla upp så att min son inte hade droger i blodet. Att hon nekade till att hennes son var kapabel att skicka slagskämpar i sitt namn. Att hennes man är polis.

Jag frågar min son om tjejen, som lider av panikattacker, blivit slagen av skitstöveln. Det har hon inte. -Men han behandlar henne som en prostituerad, säger min son och tillägger; -tur för honom att jag har föräldrar som bryr sig och som talar om för mig vad som gäller och är rätt…annars skulle han varit död nu.

Jag blir lika mörkrädd som glad och stolt.

Visst kan jag göra mycket. Mina söner FÅR inte gå med på eller göra kränkande handlingar. Någonsin!

Vi måste dock skämta också. Tror ju på humorns makt. Som när stora pojken vill gå runt och fråga tjejer med dreadlocks var de gjort dem, för han vill ha såna,  och jag säger att om en kille skulle komma fram och fråga mig något sånt skulle ha få en örfil; snuskpelle!

Då skrattar min unge och säger att: – Men mamma, tror du inte att du går lite väl långt med dina feminstiska tag.

Nej, min unge det tror jag inte!

Skämt åsido så tror jag på rätt takt. Det är ditåt vi måste gå nu. Även genom att riva upp gamla sår.

För att får hjärtan som bankar i samma takt.

För att slippa ta konsekvenser av att hålla tyst.