Den stunden kommer alltid då jag måste lämna min minsta bebis på pension.

Det tar alltid emot. Han är ju en bit av mitt hjärta nu.

Det blir alltid något krångel. De gör vägarbeten just i det lilla samhället jag ska till och det tar inte min navigator någon som helst hänsyn till. Därför kör jag runt runt två gånger innan jag vevar ner och skäller lite smått på vakterna som visar på en annan väg. Ni vill inte veta det jag sagt till min navigator.

Hunden som dittills legat lugnt på golvet bredvid lyfter nosen och anar lite hemluft.

När jag kör in på underbara uppfödningsområdet ställer han sig upp och är 100 procent redo. S ber mig låta honom vänta medan hon stänger in några av hundarna. Det rycker i min hund medan jag kliar hans mamma bakom öronen.

Vid klartecken släpper jag loss Wish som genast börjar kissa överallt och hälsa glädjefullt på sin mor. Tre piggögda syskonbarn väntar på honom där inne på området. Han ska dela bur med de tre nästan identiska, långsvansade sötnosarna som väntar på honom med stor nyfikenhet. Sen kallar S på honom och han försvinner iväg i hundmolnet medan vi säger -hejdå! och -vi ses den andre januari!

Kanske kommer han lite sakna oss.

Kanske lite.

Nu nu ska jag packa för att åka till mina släktingar.

Viftar redan på svansen.