Det är väl på hög tid att man lär sig det när man är 52 fyllda. Jag får då träna ordentligt på det just nu.

Den lilla kyrkan är fullsatt. De mångfärgade glasen gör att en rad av människor framför oss fått lilalysande hår. Precis som min trilska tonåring.

Ett litet huvud sticker upp utan lila färg. Lite tufsig och grått. Som en fågelunge sitter hon bredvid sin store man som gråter och jag tänker att han inte gråter bara för sin före detta chefs fru, som vi är där för att säga farväl till. Fågelungen, fick jag veta i bilen på väg dit av en annan av mannens kolleger, har cancer i bukspottskörteln.

För mig känns det som en knytnäve rakt in i magen. Jag har inte sett henne på flera år. Hon har en dotter som är i min minste sons ålder. FAN!

Vi tar adjö där i kyrkan av en  lärare med passion för sitt yrke. Som bara fortsatte att lära med hjärtat istället för huvudet efter att hon gått i pension också. Flera elever är där alldeles rödgråtna.

Sen gör vi något helt fantastiskt vackert och jag som suttit/stått där och saknat musiken blir rörd av det. Den underbara musiken som alltid finns på svenska begravningar och som betyder så mycket är bara ett tomt hål för mig.

Då säger en kvinna som kallar den döda faster/moster att vi ska promenera med henne längs strandpromenaden, precis som faster/moster tyckte om.

Så vi får havsluft och stora vågor medan vi går sakta efter bilen som kör R på hennes allra sista strandpromenad.

Vi stannar där nere där de brukar sätta upp små hus på träställningarna inför sommaren. Säger adjö till varandra.

När jag står på tur för att krama om fågelungen hör jag henne säga till vårt bilsällskap att hon inte orkar tala i telefon precis dagarna efter cellgiftsbehandlingen. – Nej, säger jag som känner igen, då vill du bara krypa in i ditt lilla bo! Hon ler mot mig; – Ja, jag vill bara vara i mitt bo då!