Det är bara hon och jag där. Först tycker jag att det är galet. Lite pinsamt också. Sen minns jag att jag önskade mig det. Personlig guidning. Individuell yoga. Då bara sjunker jag in i allt. Följer med. Viloyoga. Jo, jag tackar! Både armar och ben darrar emellanåt. Att hålla ut kan vara svårare än att skynda förbi.

Jag behöver detta. Först kommer de där tankarna att; ”jag fixar inte detta”, ” jag orkar inte mera”. Sen släpper det. Som om någon tryckt på en knapp. Darret försvinner. Näsan sjunker längre ner.

Jag bär med mig detta länge. Bra att ha när man ånyo sitter framför lärare. Får höra skit igen. Känna sig skitmamma igen.

Jag bär med mig detta när jag möter min skalliga hundvän som lyssnat på mig och sökt sig till psykolog. Först stora cancersjukhusets psykolog. Sen en privat psykolog som reset-tar henne. Får henne att själv säga att hon kände igen sig så fullt ut i den där trettio-åriga systersonen som tog sitt liv för några år sedan och som hon aldrig kunnat förlåta sig själv för att hon inte kunde stoppa.

Jag bär med mig detta när jag läser på instagram om ett, i mina ögon, helt magiskt möte med det förflutna. Det är ju så det är. Vi känner igen oss i något och det bygger bo i vårt hjärta och om vi inte ser upp förgör det oss.

Ja, det hjälper mig. Ger mig ett ytterligare verktyg att bli fri. Fri från alla skuldkänslor. Fri från det som jag egentligen inte har någon skuld i. Jag bokar tid hos min psykolog. Jag hör mig själv säga att jag vill följa med på en begravning i dag. Vi ska ta adjö av en godhjärtad människa som som knappt hann bli sjuk innan hon dog.

Jag som hatar att ta adjö. Jag som inte kan med avslutningar.

Hmmm, nu vet jag inte om min titel sitter så där superbra…men det får vara så.