Efter femte eller sjätte provningen av skinny/slim/mommyjeans som inte går att knäppa och  diverse håliga saker med synliga knän ger jag upp och stegar ut från köpcentret med sinnet inriktat på framtida kjolar, klänningar och mysbrallor. Möter upp min avundsvärde man, som nöjer sig med sportbyxor och skor som han köper i ett ögonblink, framför IKEA för att avsluta morgonen med lite ljusinköp.

På lunchen hemma bestämmer vi att gå ut utan skydd av söner och hund på kvällen. Äta någonstans på tu man hand och gå på konserten min svenske vän håller med sin amerikanska sångväninna.

Detta gör vi helt rätt i. Utan tvivel. Jag bokar. Vi äter thailändskt och åker till den lilla lokalen i ett av Roms finare områden nära min favoritpark.

Tycker mycket om detta som jag skrivit om här också:  Musiken. Gitarrerna. Sången. Det mysiga stället.

Vi är få. På sin höjd sexton stycken. Vi räknar snabbt ut vilken liten intäkt min kompis, hans väninna och de som organiserar det hela kan få in.

Jo, de gör sådant de tycker om. Jo, de sprider glädje och skönhet.

Jag får till och med leka lite den svenskfröken jag är och fylla i min väns minneslucka när han spelar sin låt Troll. 

Han minns inte att hur man säger vättar på italienska och jag hjälper till.

Vi går därifrån efter att ha utbytt några ord med min kompis vid halv ett.

Kvar stannar känslan i mig av det där med att få göra det man verkligen brinner för. Trots huset fullt av barn eller ett tomt hus att komma hem till.

Ja, man kanske får göra det simmig av trötthet och med tanken på att man sen måste upp för att börja om igen efter bara några timmar.

Men ingen kan övertyga mig om att det inte är värt det; att följa sin dröm.