Einsteinarna

Ja, jag är ju rätt upprörd. Ringer en kompis och hon ber mig strunta i det hela. Vi stryker ett streck över det här tjafset om skolan. Världen går inte under för detta.

Jag måste lära mig att ta det hela lättare. Glida mera över dumheter. Säga jaja till lärarna och sen skaka av mig det som min hund när han varit ute i regn. Redan innan hallen måste jag göra det.

Som tur är har jag bokat in en provlektion i yin yoga. Känner att jag vill det. Stället ligger inte så långt härifrån. Det är bara jag och läraren. En liten tjej som jag förvånar mig över att hon såg så stor ut på bild.

Allt börjar släppa redan när jag kör dit. Innan satt jag på soffan och tänkte att jag orkar inte. Jag vågar inte. Har blivit bekväm. Känner mig rysligt trött. Sen säger jag mig själv att; – du ska väl inte hoppa fallskärm ändå! Det handlar om yoga. Du kan det här.

Jag kommer dit och det är såååå underbart. Känner mig så mjuk. Tänker att ingenting är omöjligt. Alla kuddar och bolster och band. Men att jag inte fattade det innan. Som gjorda för mig.

Mitt i allt det sköna får jag en skön tanke; mina söner kanske rentav är som Einstein: helt hopplösa i skolan men gör underverk i hjärnan och för mänskligheten. Under färgskallarna kanske det bor genier.

Ja jädrarns, ni ska veta att ansiktsuttrycken då är på pricken likt Alberts.

Det får ni dock inte se. Jag måste pixla dem. Annars kommer de att hata mig för resten av mitt liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s