Det finns ett skrik där inne i mellangärdet. Ett skrik som vill ut. Kalla det för primalskrik. Kalla det för ångest. Ut vill det. Jag plockar fram min träningscd från överljudskursen. Kanske hjälper det. Orkar inte höra mera skit om att mina söner inte är normala. Jag ser två alldeles ordinära tonåringar. Två svartklädda ständigt mobiluppkopplade killar med färgade knoppar. Ingen av dem har lust att plugga. Ingen av dem tycker att skolan är ballaste stället på planeten. Städa ett rum gör de bara om de vill hitta de där jeansen som inte finns varken i tvättkorgen eller på torkställningen. Garderob kan de inte stava till. Rätt och slätt två helylle tonåringar. Eller vanliga med mina, tydligen, fortfarande så förblindade svenska ögon.

Hon som jag har jagat genom halva stan, trotsat bilköer (pga regn) och genomlidit tunnelbaneresa för, tycker att vi ska gå i terapi hela familjen. Jag kommer inte för mig att fråga om hunden är inkluderad utan fiskar upp en femhundring säger tack och vi ses…kanske igen.

Jag orkar INTE! Jag vill bara skrika rakt ut. Som Ronja, fast inte i glädje. Bara få ut skiten.

Hon, den där, frågade saker som jag inte minns. Det snurrade i skallen. Lärarna säger något annat…eller vänta nu…de kanske är överens med hårburrsdamens utlåtande. De kanske också tycker att jag överfört min ångest, när jag var sjuk, på mina barn. Shit! Jag har missuppfattat hela grejen.

Det är helt enkelt mitt fel att de har läs och skrivsvårigheter ena dagen men andra dagen inte…eller hur var det nu igen?

Psykotiska familjen. Är det vi det?

Hela tiden känns det som jag kastas tillbaka till ruta ett. Jag som bara vill att mina ungar ska växa upp till hyfsade människor. Jag går och inbillar mig att de är på väg dit. Egentligen är de på väg mot seriemördarskåren i full karriär. Och det är kanske,  rent av, mitt fel.

Vet inte längre vad jag ska ta mig till.

Skrika börjar jag med. Åtminstone i duschen.