Primalskrik

Det finns ett skrik där inne i mellangärdet. Ett skrik som vill ut. Kalla det för primalskrik. Kalla det för ångest. Ut vill det. Jag plockar fram min träningscd från överljudskursen. Kanske hjälper det. Orkar inte höra mera skit om att mina söner inte är normala. Jag ser två alldeles ordinära tonåringar. Två svartklädda ständigt mobiluppkopplade killar med färgade knoppar. Ingen av dem har lust att plugga. Ingen av dem tycker att skolan är ballaste stället på planeten. Städa ett rum gör de bara om de vill hitta de där jeansen som inte finns varken i tvättkorgen eller på torkställningen. Garderob kan de inte stava till. Rätt och slätt två helylle tonåringar. Eller vanliga med mina, tydligen, fortfarande så förblindade svenska ögon.

Hon som jag har jagat genom halva stan, trotsat bilköer (pga regn) och genomlidit tunnelbaneresa för, tycker att vi ska gå i terapi hela familjen. Jag kommer inte för mig att fråga om hunden är inkluderad utan fiskar upp en femhundring säger tack och vi ses…kanske igen.

Jag orkar INTE! Jag vill bara skrika rakt ut. Som Ronja, fast inte i glädje. Bara få ut skiten.

Hon, den där, frågade saker som jag inte minns. Det snurrade i skallen. Lärarna säger något annat…eller vänta nu…de kanske är överens med hårburrsdamens utlåtande. De kanske också tycker att jag överfört min ångest, när jag var sjuk, på mina barn. Shit! Jag har missuppfattat hela grejen.

Det är helt enkelt mitt fel att de har läs och skrivsvårigheter ena dagen men andra dagen inte…eller hur var det nu igen?

Psykotiska familjen. Är det vi det?

Hela tiden känns det som jag kastas tillbaka till ruta ett. Jag som bara vill att mina ungar ska växa upp till hyfsade människor. Jag går och inbillar mig att de är på väg dit. Egentligen är de på väg mot seriemördarskåren i full karriär. Och det är kanske,  rent av, mitt fel.

Vet inte längre vad jag ska ta mig till.

Skrika börjar jag med. Åtminstone i duschen.

En reaktion på ”Primalskrik

  1. Tänk att livet kan kännas sååå jobbigt innan dina killar kommer in i vuxenlivet. Tonårstiden är stark, orolig och svår inte bara för dem utan också för föräldrar och då särskilt mamman eftersom våra känslor är så starka och tar hårt på vårt självförtroende. Tankar kommer skulle jag ha gjort allt annorlunda? Men de flesta av oss älskar våra ungar hur tokigt de än beter sig ibland. Det är inte lätt att vara en stark lugn förälder med sina barn. Men hur arga vi än blir på deras beteenden måste vi visa att vi älskar dem men ändå tala om att vi inte tycker om allt de gör och tänker. Håll inte inne dina känslor berätta för dina killar hur du känner och tänker. De blir vuxna så småningom så håll ut. Styrkekramar till dig. Jag är glad att mina barn är 32 år och 36 år. Men oron för att de inte ska vara lyckliga finns alltid hos oss mammor.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s