Jag gör ett avbrott i min morgonyoga för att smyga in och väcka min unge. Innan skrikandet tar tag i oss, igen, trycker jag flera pussar på hans panna. Vill inte att vi ska fastna i ilskan. Att fula ord ska bli de första som bestämmer vår dag. Därför smeker jag hans hår och viskar; – godmorgon, dags att stiga upp! Där och då förvandlas han till den ljuvliga lilla bebisen som log stort när man tittade på honom och skrattade ett bubblande skratt när man bytte på honom. Borta är den sura, svärande, hädande, provocerande tonåringen. Ingen skriker förutom han när han är hungrig.

Jag suger till mig stunden. Yogan kan vänta. Detta är yoga.

Godmorgon underbara monsterunge!

För en liten stund glömmer jag att jag dör fjorton gånger om dagen för din skull. 

Jag har suddat ut förfärliga tisdagen då jag agerade galen, pinsam morsa som inte tänkte låta polisen ringa henne för att säga att även du varit i slagsmål. 

Låtsas för en stund att dina lögner aldrig hörts i vårt hem som tomma ekon. 

Stänger öron och ögon för oron som gnager när jag inte vet var du är eller med vem. 

Du är för alltid min bebis som bara lyssnar på mammas och pappas röster.

Önskar så att du känner det.

Puss!