Lawrence av Arabien kallade han mig, onkologen. Då, när jag var tredje torsdag åkte in för att få min personliga blandning i blodet i sex månader. Först blev jag arg; att de alltid ska jämföra med andra karlslokar, de där männen. Sen tänkte jag att; klart de måste jämföra med sitt eget kön. De kan ju inte annat. Kvinnor ska ju framställas som svaga och hjälpbehövande. Små söta prinsessor att ta hand om.

Han sa flera gånger att han alls inte trodde att jag skulle vara så stark. Så färgstark.

Tror inte han fattar att det en kvinna går igenom i ett liv är långt ifrån en dans på rosor.

Att vi hela tiden måste stötta, ta hand om och ibland få de där männen att tro att de är de starkare. Trots att det kanske är vi som behöver stöttningen.

Jag blev sjuk för att jag så gärna ville ha barn. För att jag fyllt mig med hormonpiss för att det överhuvudtaget skulle bli möjligt för mig. En hiss som gick upp och ner och inte blev något alls. Den åkte jag två gånger. Sen kom barnen efter att jag gett upp. Kanske var det fortfarande hormonerna som var i rörelse. Kanske inte. Men barnen kom.

Jag vet bara att jag skulle göra om det. Att jag älskar mina barn även när de säger de fulaste orden till mig. Även när jag inte vet var de är eller vad de gör. Också när de säger att de hatar mig. För att mina söner är det vackraste jag vet. De finaste finns under den hårda ytan.

Ja, till väninnan som sa;- jamen, pratade de inte om risken när du fick  FIV-behandlingen?, upprepar jag bara; – Det kanske de gjorde, men jag skulle ändå ha gjort allt jag valde. ALLT!

Det är högst troligt att just dessa behandlingar gjorde mig sjuk senare.

Det är troligt att jag skulle blivit sjuk av någon annan anledning också.

Om jag fick välja om, gå tillbaka…kanske att jag aldrig skulle ha skyddat mig ifrån att få barn då…när jag var yngre.

Aldrig någonsin skulle jag ha valt bort barnen.