i sina bästa år.

Eller är jag det?

En gnällig tant som bara tjatar tonårsproblem.

Surkärring som önskar sig bort igen. Till någon strand. Att bara få andas.

Så jag målar läpparna röda, trots att jag egentligen känner mig ganska obekväm med läppstift fortfarande. Kanske får jag kläm på det till min åttioårsdag.

Drar fram en klänning från en så där 17 år sedan, som är mjuk och skön men kryper upp hela tiden. Tar en badrumsselfie (vet inte varför men det blir alltid i badrummet. Skumt!)

Läser att en annan blogger får kritik för att hon ber om hjälp att välja outfit.

Jösses! Har folk verkligen inget annat att göra än att dissa lite flärd.

Precis som man får en massa råd man inte bett om hela tiden.

Ska man inte få några råd när man ber om detta och tvärtom få det när man bara vill berätta???

Fattar ingenting. Verkligen ingenting.

Kanske att jag berättar för mycket. Släpper folk för nära.

Blottar delar av mitt liv som borde vara privat.

Nej, vet ni vad? Jag är trött på tystnad. Vi måste få säga att vi ibland ryter, skriker och varför inte utdelar vissa örfilar. Annars blir det galet fel. Det exploderar, till slut,  i ens eget ansikte.

Precis som bloggern som skriver om vad hon ska sätta på sig för kläder så tar jag mig rätten att berätta om vad som pågår just nu i mitt hem. Jag tänker att det kan vara någon annan till hjälp. Någon annan som ibland känner sig som en urusel mor.