Ibland måste man ha en sån. Iallafall jag måste det. Gräva ner mig och gärna skopa lite jord ovanpå.

Igår var en sån dag. Jag var ledsen för att; lötjnanshjärtefröna inte tagit ett enda jäkla dugg, rosorna har ohyra, jag fick till uppgift att med trädgårdsmästarnas hjälp flytta växter, men sen togs den uppgiften från mig och jag satt där och bad om ursäkt igen via whatsapp. Jag var ledsen för just hela denna story med trädgården som ska grävas upp, förvisso till hälften, men den gör mig så arg och ledsen. Jag var ledsen för att mina söner verkar vilja flyta runt och bara strunta i allt. Båda mina söner. Alltså vårt fel! Jag var ledsen för att städhjälpen gjorde en upptäckt som vi ju alla visste men som det nekades till, hej vilt, från vederbörandes sida.  Jag var ledsen för att vissa barn skickas runt i världen i förbannade, jävla båtar som inte ens kan räknas som båtar, och sedan får utstå skit och bli skilda, om de inte redan är det, från sina föräldrar.

Jag kan skicka mina barn. De kanske kommer på andra tankar då.

Så satt jag och åt i min trädgård medan jag tyckte förfärligt synd om mig själv och världen när en liten liten krabat tittade på mig från sköldpaddornas kryp in.

En Koltrastbebis. Helt underbar. Hen satt där och väntade på att föräldrarna skulle komma med mat.

Enligt Solöga betyder Koltrasten förnyelse. Ja, det kanske man kan säga om en trädgård som det ska rotas runt i igen.

Och framför mig på stolarna kröp det en spindel = tålamod.

Ja, lika bra att torka tårarna.

Livet fortsätter fast jag sitter och är ledsen. Helt enkelt.