Att liksom bara öppna munnen och säga som det är.

Inte gå omkring och tro att alla andra har den där dockskåpsfamiljen i reklamen vid frukostbordet som alltid ler, säger vänliga saker till varandra och sedan pyser iväg till framgångsrika jobb och skolor, pussande varandra hejdå utan några smällande dörrar och sura miner.

Att bara få höra att man inte är ensam om att ha en galen period i sitt liv det är faktiskt den bästa behållningen av ett jobbdygn i Subiaco. Till och med att få känna att man inte är den enda dumbollen i universum som tar fel sockor på sig på promenad, som hela tiden kanar ner och bildar klumpar under fötterna i skorna, är skönt.

Vi är där för att jobba och det gör vi. Fast det är detaljerna runt omkring som blir det finaste. Människorna som är med.

Gnuggade hjärnceller, skrattande måltider, guidad tur i Sankt Benedikts fotspår och promenad i regnet.

Det kanske inte löser problemen men det får mig att vilja kavla upp ärmarna igen.