Känns som jag, förutom snor, sprutar farliga substanser.

Går i taket när de ringer från sjukhuset för att tidigarelägga lungundersökningen. Jag ska alltså dit i morgon istället för på torsdag. Varför jag ska dit överhuvudtaget förblir en gåta för mig. Ska de liksom bara konstatera att jag är förkyld då eller? Fortfarande. Grrrr! Mannen som i vanliga fall är väldigt insatt tittar på mina provsvar och kliar sig i huvudet han med. Vi fattar noll.

Vill verkligen inte åka dit. Känner mig som ett trotsigt skolbarn som funderar på att skolka. Sådär som det kändes inför varje cellgiftsbehandling. Ta tåget eller flyget och åka långt bort. Motsatt håll. Jag tror att detta är en läkare som vill skriva andra på näsan om att hon minsann kan det här med eftervård av cancerpatienter. Glänsa.

Sen säger jag mig själv att jag måste skärpa mig. Andas mitt djupaste. Ta på mig skärmen mot yttre skador och ge järnet.

Jag kommer alldeles säkert att åka till sjukhuset. Genomgå köer och undersökning. Visa dem, igen, att jag är den starka lejonhonan beredd att äta hjärtan om så behövs.

Eller varghonan som aldrig viker en tum från sina valpar.

Kommer helt plötsligt på att jag sett två skorpioner på väldigt kort tid för en månad sen. Döda förvisso. Små med gift som kan jämföras med en geting ungefär, förvisso. Men ändock skorpioner.

Såklart att jag måste kolla Solöga så här dan för sjukhusdan;

Du har en stark kvinnlig/maskulin energi –  använd den. Min gåva till dig är att känna dig attraktiv. 

Kanske kan jag attrahera min friskförklaring. He he he! Vem vet…