Leta efter leenden

Damen tappar sin mobil med rosa öronproppar i golvet. En rosa plutt far iväg men hon får tag i den igen. Sen sitter hon snett framför mig. Hennes väska med stjärnor drar till sig min uppmärksamhet. När jag ändå sitter där i den luftbefriade tunnelbanan, och försöker tänka skogsluft, studerar jag kvinnan närmare. Runt sextio skulle jag tippa. Välklippt hår med rak lugg och lite längre än till axlarna, cendrefärgat hår. Ansiktet ser ut som en stenskulptur. Av någon anledning får man aldrig till ett leende på statyer. Knappt ens på porträttmålning…rätta mig om jag har fel! Här har konstnären målat läpparna röda. Kanske för att skänka lite liv till helheten. Kvinnan stirrar stint på sin mobil, scrollar febrilt. Fixerar skärmen genom sina rosa glasögon.
Hoppas innerligt att hon inte är lungläkare på sjukhuset dit jag är på väg . Jag klarar inte av att sitta osäker framför ett stoneface. Inte idag. Kvinnan går av några stationer innan min. Bra.

Jag har inte tänkt tanken alls att min läkaren som ska undersöka mig idag redan finns på plast utan fortsätter mina fantasier. Ser ingen lämplig möjlig läkare förutom kvinnan som sitter bredvid mig. Koncentrerar mig istället på henne. Hon är mycket propert klädd. Så där lagom blått, lagom grönbrunt, lagom klackar på skorna med en skottskrutig regncape över axlarna. Hon läser ett kongressprogram. Jag kan bara se en del av titeln; Kunna vara…efter en lång stund slår hon ihop det tjocka programmet. Kunna vara kirurg. Jaha, hon ska helt säkert gå av vid min station. Det ska hon. Hon går mot kongresshallarna när jag går över gatan för att ta bussen vidare till sjukhuset.

Jag har lekt detektiv tillräckligt och ägnar mig istället åt att spela ett tankebefriat spel på mobilen på bussen.

En hel timme innan är jag framme denna gång. Rekord. Mest tack vare min man som skjutsade mig till tunnelbanan. Kollar ordentligt var lungavdelningen ligger och traskar iväg till baren för att ta mig ett glas färskpressad apelsinjuice. Firar min tidiga ankomst med att köpa mig en yogatidning också. Det var ju länge sen sist.

Till avdelningen går jag tjugo minuter innan. Kommer in på stubb efter att ha fyllt i två papper. De måste snart ha ett helt uppslagsverk bara på mig härinne.

Läkaren är, tror jag, i min ålder. Leende och lugn. Hon frågar. Jag svarar. Hon lyssnar på mina lungor. Jag andas. Hon mäter och väger mig. Jag är en lydig patient. Hon kallar mig för Annika  och ber om ursäkt då hon fått Pippi Långstrump i huvudet när hon sett att jag är svensk. Vi pratar en stund om det fantastiska denna figur gjort för vår barndom. Fantasin och friheten, sen åtgår hon till att vara min läkare.

Hon ber mig andas i en mätare med klämma för näsan och ett munstycke i munnen. Jag håller andan när jag ska, blåser ut när jag ska.

Allt är bra. Jag får lova att leta fram lungröntgenbilderna och ta med dem när jag ska dit den 30:de för andra undersökningar. Det är inget fel på mig men hon vill gärna se dem ändå.

Jag behövde inte använda min giftiga klo idag. Bra. Åtminstone för denna gång.

Och faktiskt är det så att man kan hitta leenden även i konsten. Jag hittade ett litet barn på Gli Uffizi i Florens…Fast jag ber om ursäkt för dess suddighet!

fullsizeoutput_3b9c.jpeg

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s