På fredagsmorgonen ber jag min äldste son att gå och slänga våtsopor och lite annat precis då jag kommer hem från hundpromenaden. Han lyssnar på mina förklaringar om var han måste gå då alla tunnorna för vått är proppfulla runt hörnet. Tar god tid på sig att sätta skor på fötterna och jag antar att han tar en sväng inom toaletten innan jag hör dörren slå igen efter honom. Jag dammar för fullt i andra ändan av lägenheten och ser därför inte när han går. Bara hör. Strax därpå öppnar han igen. Skriker – Mamma…eller egentligen Ma, som romungdomar förkortar oss mödrar…jag kopplade av misstag hunden och lät sophinken stå. Hur gör jag nu?

Jag kväver en suck och ber honom gå ett varv runt kvarteret med jycken, som annars kommer att känna sig grundlurad, och sen kasta soporna.

Sen blir jag full i skratt och ser hundens lycka framför mig. Han kan väl knappt tro det, får komma ut och sniffa efter den där löptiken igen. Kanske han till och med hittar henne denna gång.

Ja, han är för rolig min unge. Helt i sin egen värld. Jag får sen veta att hunden i rena glädjen bajsat en gång till. Vinn vinn på hela misstaget liksom.

Istället för bild på min son får ni en på mig då jag ”nästan” badade idag. Nästan, för att jag hade hunden med mig som drog uppåt. Bort från vågorna. Så det blev en katt-tvätt…varför man nu säger så då katter är betydligt petigare än vad jag var idag…hmmm…Fast det kändes ganska varmt i vattnet faktiskt.