Femtioårskris…eller nåt’…

Tänker aldrig på att jag är gammal. Femtiotre. Måste ofta tänka efter för att kunna svara när någon frågar. Skulle lika gärna kunna svara fyrtiotre.

Så blir jag ju påmind. Vi sitter där och duttar kräm i ansiktet för att sen massera oss själva och tjejen som håller i trådarna säger åt en annan tjej att hon är i tid om hon nu börjar med detta i fyrtioårsåldern. Då kommer hon att ha slätare hud vid åttio. Nu bryr jag mig kanske inte särskilt om varken att vara slät eller att få bort de rynkor jag redan begåvats med…redan? -Jag är över femtio, säger jag då, kan jag liksom bara skita i det då? Tåget har ändå gått och jag kommer att se ut som en hundraåring vid åttio.

Där och då skrattar vi åt det. Dagen efter kommer min kris. De här tjejerna som lär ut yoga, masserar och helar på alla sätt och vis, redan innan fyrtio, har liksom sprungit om mig. Det känns som om jag sitter mitt ute i havet i en gungande båt utan att veta vart tusan jag ska ta vägen.

Varken rynkor eller missade jobb går att få ihop. Ingen vill ha mig för jag borde ha gett järnet innan fyrtio.

Vad gjorde jag liksom då? Innan klockan slog 40.

Jo, jag jobbade på kontor, studerade, träffade en italienare, jobbade, fick barn och blev hemadministratör (försöker här få det att se ut som om jag är lite nödvändig i alla fall), började småjobba utanför hemmet igen, blev sjuk, blev frisk…småjobbade igen…om man tänker ekonomiskt…

Vad är jag? Vem är jag?

Jag, som är en djurnörd alla gånger, och freakat ut på Animal spirit cards och Solöga, drar ett kort och får Delfinen.

Den som inte tror att den behövs. Den lekfulle. För att komma i fas måste denne delfin umgås mera med likasinnade…

20181107_072821196851271.jpg

Jag har en likasinnad. Hon och jag slår kullerbyttor och utplånar oss i tron att vi inte gör någon skillnad. Vi har båda minimiinkomster, eller inget alls. Jag kan lyssna. Hon kan läsa kort.

Hela dagen idag tänker jag på att vi borde öppna Häxornas bar. Erbjuda själsliga örtteer, kaffe och avlyssningar. Så skickar hon ett meddelande; hon har sin enda kvarvarande kort-kund idag (hon har tvingats offra de andra kunderna för en åldrande, sjuk mamma).

Jag kastar min ide’ till henne.

Senare vill min hund absolut gå en promenad vi sällan eller aldrig går. Upp genom ett nybyggt område. Vi plöjer en lång runda med nosen för att kolla in alla dofter och på tillbakavägen, för att undvika en starkt trafikerad väg, ser jag hårfrisören (jag behöver klippa mig med!) ”Häxorna”. Skickar genast ett meddelande till min kompis. Sen upptäcker jag att en av frissorna har samma namn som min vän.

Ödet, menar du??? frågar hon.

Ja, ödet min vän, svarar jag.

 

En reaktion på ”Femtioårskris…eller nåt’…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s