Fläskar på med yoga. Går och testar restorativeyoga på mitt nya yogaställe på måndagkvällen. Dagen efter måste jag lämna in min bil på reparation. Mekanikern råkar vara i närheten av yogan (eg mannen som hittade yogastället en gång han var där) så jag, som råkar ha en lektion att ta igen samt att mitt eftermiddagsjobb blir inställt, sparkar igång hemmavarande tonåring tidigt och ber honom gå ut med hunden i mitt ställe. Kvällen innan talade en av tjejerna som jobbar på detta olistiska center att hon tänker göra en kort provapå kobido – massage klart jag testar det med. Stänger med glädje av min mobil, som ändå aldrig ringer. Kanske inte så konstigt att den aldrig ringer. Jag är ju inte världens bästa på det här med att ringa upp själv.

Så jag masserar, kladdar med kräm (något jag sällan eller aldrig har i ansiktet) skrattar och har kul. Sen Hathayogar jag och två tjejer till. Vi konstaterar att både rynkor, slappa skinkor och sinnet får sitt.

När jag går där ifrån knäpper jag på mobilen. Mannen har blivit uppringd av vårdcentralen. De talar om saker han inte har en aning. Det är ju jag som för nio månader sedan cirka bad om att vår yngste son skulle bli omprövad i dyslexi. Numret mannen ger mig är ett icke existerande nummer. Jag ringer upp stället han var på förra gången och får veta att det inte längre är de som gör testerna utan ett annat. Jag får lugnt vänta på att de ska ringa upp igen.

Strax efter att jag knäppt av samtalet ringer min mobil igen. Det är mekanikern. Han vill bara upplysa mig om att; han har försökt ringa mig flera gånger (bra upplysning då jag inte visste att min mobil var avstängd ju!) och att han måste byta ut bromsklossarna på bakdäcken (också bra upplysning för då förstår jag varför varningslampan på instrumentbrädan blinkade sådant!).

Jag visste inte att det var obligatoriskt att alltid vara tillgänglig.

Får skärpa mig där. Vara nåbar även när det inte alls behövs liksom.