När allting ramlar över dig. Livet förändras i ett ögonblick. Det är en enorm sorg, tänker jag där vi susar fram på från de mysiga stället vi bott på en natt.

Först ser vi bergen med lite snö på.

Sen Visso. Där militärerna fortfarande vaktar centrum så att ingen ska ta sig in och få väggar över sig.

Söndersmulade hus där man undrar om någon kommit därifrån levande.

Barackerna där folket som överlevt fortfarande bor i sedan 2016.

Ja, det känns inte rättvist att det ska gå åratal innan saker och ting byggs upp igen. Det tar bara några sekunder att raseras och så flera år att bygga upp.

Samtidigt vet jag att flera av de drabbade sagt att de har fått ett helt annat liv. Man umgås mera. Gamla sällskapsspel har fått ersätta tv.

Kanske att vi ibland behöver något som skakar om allt för att vi ska orka byta väg. Att man blir tvingad ibland att hitta en annan riktning.

Det är inte bara sorg. Det är så mycket mera vi ser där vi rullar fram mot Spoleto.