Vi har bokat in en del konserter och annat roligt denna vår. Maken och jag. Först ut är den med Alan Stivell som vi inte sett på säkert tjugo år. Då var det bara han och harpan i en helt underbar park utanför Rom.

Nu är det han, en trummis och en gitarrist. På auditorium.

Det är magiskt vackert.

Harpan för mig till en sagovärld. Jag glömmer bort att sönerna inte svarade på meddelande innan musiken körde igång. Att jag har en vardag som är allt annat en linjär. Mot slutet av konserten, dansar folk där framme i ring. Alan hoppar ner och dansar med. Någon kastar till honom en keltisk flagga.

Det blir ingen lång konsert. Knappt en och en halv timme. Kanske orkar han inte mera mannen som är 75 år, ser illa och glömmer bort ord.

Vi lyckas få in honom en gång till. Sen får vi gå.

Ut till månen som jag inte tycker verkar super. Fast magisk är den ju. Alltid.