Synd om

Det är aldrig synd om mig. Nej, jag vill inte att det ska kännas så. Jag kan vara desperat som när jag äntligen kommer iväg med unghästen i bilen efter skrik och någons ilskna meddelanden, som enligt denne någon inte är ilskna meddelanden. Jag var nära till tårar igen och fick bannor av den andra unghästen för det att jag ”spelar på skuldkänslor”. Nej, det gör jag inte. Det är en reaktion när väggarna rämnar igen. Och igen och igen.

Så jag sitter, visserligen på nålar, men i bilen och navigerar mellan vägarbeten och illa parkerade bilar för att komma just precis prick i tid igen. Gör min plikt. Det haglar ilska över mig. Jag får veta vilken oerhört vidrig mamma jag är. Att jag bara ska lämna av honom så drar han sen. Fast inte in på nunnornas skitskola. Där går bara förståndshandikappade och okapabla- att- leva-människor. Då ringer hans mobil. Innan han svarar förkunnar han att det är en kompis som han tänker skolka med för dagen. Bara så att jag, världenssämstamorsa, vet. Sen följer en harang till kompisen om hur hans kriminella morsa kör honom till äckelskolan…där blir det tyst. Kompisen går på äckelskolan. Han väntar på min son. De ska gå i samma klass.

Där i den stunden vet jag inte om jag ska skratta högt eller hålla nere hysteriska anfall. Bestämmer mig för att bara hålla tyst. Min unge bestämmer sig för att åka till skolan. Han kan ju i vilka fall som helst leva jävel med kompisen på skolan. Jag tänker att jag struntar i vad han gör, bara han går in genom dörren till skolan. Resten får jag ta sen.

De ska sluta klockan elva, mjukstart, då skickar han ett meddelande att han äter med kompisen på lunchen.

När han senare dyker upp, vi har ju till råga på allt tandläkaren också på eftermiddagen, berättar han om hur han har en annan kompis också i klassen. En gemensam kompis med storebror. Vidare klagar han på hur han fått tillsägelse för sina söndriga jeans (modesöndriga) och om hur det går rykten om en nunna som häftar ihop dylika jeans på elever med häftpistol. Om hur han inte ens kan komma in, utan föräldrars närvaro, andra timmen vid försening. Om han tittar på mobilen fler än en gång blir den beslagtagen. En skitskola med andra ord, som har ordningsregler.

Så klart sväljer jag ner att jag ibland håller med sonen, när reglerna är lite för gammeldags och inte riktigt förstående när de handlar om dagens tonåringar. För samtidigt behövs det lite disciplin. Lite.

I morse åkte han buss med kompisarna. Gick iväg utan ryggsäck fast jag sagt till honom tre gånger. När jag sen sitter här och skriver på detta inlägg ringer de från skolan. Jag måste komma med ryggsäcken.

Där blir jag uppläxade av en nunna som säger att jag måste kolla min son innan han går hemifrån. Då exploderar det för mig. Nej, jag klipper inte till henne. Fast knytnäven bränner. Jag upplyser henne bara om att jag visst ser min son och att jag bett honom flera gånger ta sin skitiga  tomma ryggsäck med sig.

När jag går därifrån efter att ha skrivit på på nytt det papper jag glömt skicka med honom i morse (sådan moder sådan son) ramlar det in ilskna meddelanden från sonen om hur han ju fan sagt att jag skulle ta honom därifrån. Jag sticker nyckeln i billåset och kör därifrån. Någonstans därinne ser han det. Ser hur jag kör utan honom och då kommer han loss med whats appen. Meddelande fulla av hädande ord. Undrar hur han gör? Undrar om de nu tar mobilen från honom? Läser nunnorna meddelandena?

Nej, det är inte synd om mig. Det är synd om tonåringarna. Aldrig att jag skulle vilja ha tillbaka min tonårstid som jag minns med stor smärta och osäkerhet.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s