Det är oväder på gång. Fast här hemma råder det en sorts stiltje. Äntligen! Jo, jag springer fortfarande med papper till sonens skola och på föräldramöten och annat smått & gott, men på det hela taget är det relativt lugnt här. Yngsta sonen åker iväg till skolan varje dag. Han har kompisar och vill gå på samma gym som de går på. Han avskyr fortfarande nunnor men på något vis är han med på vad de säger ändå…eller så är detta lugnet före stormen.

Jag vet inte men lite gladare tycker jag nog att han är.

Den stora sonen har hittat någon som han tydligen kan prata med och vi gamlingar är tillbaka hos våran psykolog.

Kanske ändå att vi kan komma ur den trista känsla av hopplöshet. Få lite vitaminkickar.

Jag ligger på sängen och försöker andas djupt i väntan på att få veta om lektionen vi ska ha, på Circo Massimo, blir av eller inte. Utanför dundrar åskan så hunden är gömd någonstans i lägenheten och vill inte ens höra ordet ”gå ut”. Då blåser det upp, som om de svarta molnen behöver hjälp, och starka vindar sveper över vår trädgård, som får buskarna att nästan lägga sig ner. Jag hör min son undra vad det är som snöar ner ifrån himlen. Det är ju lite tidigt för snöflingor. Vi tittar båda ut i trädgården där det nu börjar komma stora droppar från himlen också. I gräset ligger fullt med frigolitbitar. Någon hade tydligen satt ut en låda de fått hemskickad på balkongen. Vinden gjorde resten.

Det blir ingen lektion såklart. Regnet kommer loss och jag har ingen tanke alls på att plocka frigolit som ersättningsaktivitet. Det gör jag på morgonen efter istället tillsammans med maken.