En fråga jag ofta får.

Av människor som inte förstår.

Ha ha, den rimmade!

För mig är det så självklart. Yogan hjälper mig.

Ofta tar det emot att bara komma till min matta. Alla ”måste-bara-göra” gnager. Och visst har jag lite ont här och där. Aningen förkyld. Allmänt trött.

Så bara gör jag det och då vet jag ju varför. För att all oro och ångest rinner av mig. Ibland i svett. Ibland i tårar. Ibland bara flyger den ut från min skalle och löser upp sig i intet.

Det är ju inte så att jag alltid hittar en lösning på mina problem i yogan eller meditationen. Men jag lär mig att låta allting vara. Blir mindful.

Jag kan låta hunden nosa färdigt trots att jag har rysligt bråttom hem. Han gör mig tokig, men så tar jag det där andetaget och minns att ”nu är det hans tur”.

Jag kan stå där framför rektorn som vill att jag ska gå tillbaka till studievägledningskvinnan för tusende gången, för att hitta en ny skola för ”dettaärminsanningenparkeringförtonåringar”, nästan utan att få tårar i ögonen och säga ”Jaha”, skriva på pappret med endagsavstängningen för olaga användande av mobilen. Hon kan inte veta alla turerna. Det är inte min sak att säga att man inte behandlar föräldrar på detta vis…som om jag fått min son igår och inte riktigt vet hur jag ska vända honom. Det vet jag ju inte heller, men hon har ingen rätt. Jag skakar det hela av mig medan jag går därifrån. Äter upp min son, förvisso, men det är yogans förtjänst att jag kan ta det någorlunda med ro. Att tro på att allt blir bra ändå.

Ja det är så det är. Yogan är ett instrument. Min meditativa yoga hjälper mig att överleva. Ger mig styrka. Både kroppslig och själslig sådan.

Även om jag ibland får dela på mitt heliga rum med någon annan.