Jag lämnar min hund hemma när jag åker med mannen som ska dyka. Lämnar honom i hallen med lite tungt hjärta där han försökt vädja till mig med nosen på kopplet. Inte det vanliga utan det som hänger under, med bilsele. Han kan verkligen förklara sig den där fyrbeningen. Han sticker in nosen mellan paraplyhållaren och vitrinskåpet och rör vid selen med nosen och sen ser han rakt på mig. Om-i-fall-du-inte-visste. Han kan tänka sig att sitta där bak, fastspänd i selen alldeles själv hela resan, trots att han inte är så glad för det. Helst vill han ju vara nära nära. Men, det är han alldeles klar med, denna gång går det bra att ligga där bak. Fast man ibland dimper i golvet.

Klart det känns när jag sticker till honom en tuggis och drar igen dörren framför nosen på honom. Så fuling jag är vill jag vara själv en förmiddag på stranden med brusande havsvatten och en bok.

Min hund gillar inte vågor. Inte heller förstår han att båten med husse kommer tillbaka även om han går en promenad med mig. Därför brukar han sitta där och gnälla hela morgonen. Hela morgonen. Jag tycker att det hela är lite oklokt av en annars så klok hund. Men men…

Därför får han inte följa med. Därför blir han kvarlämnad i de sovande tonåringarnas händer.

Vid dykarklubben blir jag snabbt kallad till kliundsättning. Rottweilern Kira, som fått förkortat rep för att hon gärna vill nafsa på folk hon ogillar, gillar mig.

Maken kallar på mig. Jag måste träffa Kiras två kvarvarande valpar. De som hon fått med grannens schäfer.

De är helt underbara.

Knappt kan jag slita mig därifrån för att vara själv.

Fast det ångrar jag sen inte alls. Jag badar flera gånger och läser och spelar wordfeud.

En alldeles egen söndagmorgon på stranden. Som ett avbrott i verkligheten.