till ett rum.

Vårt sovrum har sett ut likadant sedan 20 år tillbaka.

Vi flyttade då in i vår första omöblerade lägenhet. Sen har säng, garderob, nattduksbord och byrå hängt med till två lägenheter till.

Nu har vi alltså bestämt att vi ska satsa på nytt. Med mera plats i, så att vi kan plocka bort saker vi har utspridda i sönernas rum. Upgrada vårt boende.

Jag har aldrig tillhört de där inredarbloggarna jag gärna tittar in hos. Aldrig någonsin har jag flyttat runt eller kastat ut för att få plats med ett nytt inköp. Inte heller har jag tröttnat på saker. Jag fäster mig vid saker. Det är fel enligt yogisk synvinkel. Man ska kunna släppa taget. Saker är saker. Släppa för att få plats. För att kunna andas.

Fast minnen som är förknippade med sakerna är svåra att skaka av sig. I denna säng har jag legat vaken sååå många nätter med elaka tankar om att vi inte var värda att bli föräldrar då alla andra var det. Gråtit bittra tårar för att min dröm om en familj kanske inte skulle förverkligas. I detta rum har jag legat vaken för att jag inte kunde förstå att vi verkligen skulle bli föräldrar då vi gått igenom helvetes- IVF försöken, som gick rakt åt skogen. Att en liten unge blev till när vi gett upp.

Om jag ska vara petig så kissade jag på mig en natt under den första graviditeten då jag drömde om vatten men inte orkade gå upp ur sängen. Vatten i mina föräldrars hem.

Jag har också massor av vakna nätter i amningens tid. Underbar och samtidigt släptrött tid. Bara jag och en lite snuttare.

Och tunga nätter med tonåringar runt på stan (inte över än den fasen).

Givetvis har jag också sovit som en sten i vårt vackra, varma gamla rum.

Så att jag blir sorgsen när vi beställt det nya rummet. Mannen undrar. Är du klok eller? Vi bestämde ju tillsammans.

Nä, jag är inte klok. Bara nostalgisk. Sen får vi problem med vem som ska ta vårt rum. Vet fortfarande inte vart vi ska göra av det då det nya rummet kommer om bara några veckor. Andrahandsmarknaden vill inte ha det. Får ett nummer av en vän. Mannen kanske har någon arbetskamrat som vill ta det.

Det är okej, så har jag tid att säga; hej då rummet!