(Varning; icke positivt inlägg!!!)

kan ändra allting.

I måndags skulle jag ”bara” hämta den årliga bibban av recept till min son för att han ska kunna få ut gratis glutenfri mat. Funderade bara en liten stund på om jag skulle ta bilen eller gå dit. Bilen vann trots parkeringssvårigheter vid vårdcentralen. Tänkte nämligen optimera och fortsätta vidare till snabbköp samt hämta ut makens sommarjobbkostymer på kemtvätten.

Första rundan resulterade i noll parkeringar så då körde jag runt kvarteret för att komma tillbaka dit för att se om det möjligen fanns platser bakom eller så också. När jag skulle svänga ner på den stora gatan såg jag att det stod en skåpbil parkerad väldigt nära korsningen så jag körde så klart utom den. När jag susade förbi den hörde jag smällen och sen hängde min högra sidobackspegel där och dinglade. ” Vad i hela fridens namn gjorde jag nu!”, tänkte jag van som jag är att allt alltid ändå är mitt fel även då jag är oskyldig. Det är en mycket konstig tanke när man är säker på att ha gjort allt rätt, funderar jag vidare senare. Där och då körde jag in till sidan och såg en typ komma springande med bakdelen av min backspegel i handen.

Meddetsamma sa han att det var hans fel. Han slängde upp bildörren utan att se sig för och träffade min bil. Givetvis är det hans fel. ” Men vi kan väl lösa detta på ett vänligt sätt…du vet jag jobbar ju och du säkert med så att…oj, jag ska fixa spegeln så länge”, sa han i en flod av ord medan jag darrande stirrade på min obrukbara sidspegel och kunde inte fatta att min utstakade dag bara smulades sönder eller vem jag överhuvudtaget var.

Vet inte om det var ett försök att vara trevlig då han sett dyk-dekalen på bilen och frågade vem som var dykaren, men jag svarade bara; min man. Kanske skulle jag ha lagt till att han är stor och stark och fruktansvärt ilsken (inte så långt ifrån sanning bortsett från stor då…). Det gjorde jag dock inte.

Funderade på om jag borde ta hans registreringsnummer när han stack sitt visitkort i min hand. Då hade han tejpat ihop min spegel och jag hade fått hålla hans pizza med mortadella som pga av min skakande hand fallit till marken. När jag fick den i min hand sa han att jag kunde ta en tugga om jag vill. Avböjde såklart, är vegetarian sedan urminnes tider, hann jag nämna innan jag skakade den fullständigt av mig. Det var inte meningen. Fast i det stora hela var det rätt åt honom.

Jag svängde senare inom till min mekaniker som sa att vi borde fylla i en skadeanmälan. Blanketten fick  jag av honom. Ringde knasbollen som naturligtvis började oja sig men lovade att vi skulle träffas på eftermiddagen.

Under tiden som allt detta pågick bombarderade min yngste son mig med meddelande om att bli hämtad från skolan för att han hade ”tråkigt”. En tutor ringde mig till slut och undrade varför jag inte kom. Jag fick vid lunchtid även ett samtal till från samma skola…eller om det var dagen efter…vet inte längre tror att jag ska bosätta mig direkt på skolan sittandes bredvid min son. Verkar vara enda lösningen. Så undviker jag onödiga olyckor också.

Han kom hem till oss på kvällen och maken (bilen står i hans namn) och gubben (ja, jag får säga så för vi är nog i samma ålder så det är grönt!) kom överens om att inte blanda in försäkringen.

Jag körde tillbaka till mekanikern dagen efter, fick en offert som jag skickade till gubbstrutten (jag det blir värre och värre i min skalle) som inte svarade.

Dagen efter, på mitt insisterande, skrev han att han ska kolla upp om han kan få det billigare någon annanstans. Jag ska bara ha lite tålamod.

Igår gick jag i taket och skrev vad jag tycker om att köra runt med en trasig spegel samt ändå när jag håller på; hur man löser eller icke löser saker i detta land. Avslutade med att jag kan lösa detta med anmälan istället om han föredrar det.

Då går han, åtminstone via meddelande, med på att betala det min mekaniker lagt fram.

På tisdag ska min/mannens bil lagas.

Sen får vi se om jag ska bli kriminell eller inte. Vet ju var gubbskrället bor.